Värmen fortsätter och idag fick jag ta av mig jackan på vägen in till jobbet trots tidig timme, det hände inte EN GÅNG förra året. Det säger en del. Svårt att tro att det fortfarande är maj månad. Jag klagar verkligen inte, även om det är varmt att sova. Till och med gammelkatten sov vid mina fötter i natt istället för att pressa sig mot mig. 🙂

Jag hade först tänkt ta en löprunda nu på morgonen i den sköna luften som ändå är den här tiden, men jag är alldeles för mör i kroppen. Det får bli en lätt lunchpromenad istället, jag kan inte pressa kroppen dag ut och dag in och tro att det gör nytta i längden. Det är också en sak att jobba mer med efter semesterveckan. Kvalitet över kvantitet – när det gäller det mesta.

Igår var jag tokhungrig på kvällen och fick vackert ta mig ett kvällsmål. Det gjorde riktigt ont i magen av hunger och kaffet gick inte att få ner. Jag blev alldeles yr av det, ungefär som om jag druckit det på fastande mage trots en riklig portion bruna bönor till middag. Antagligen är jag i en period när träningen bränner på lite mer, det brukar vara så den här tiden på året. Då gäller det faktiskt att äta rejält, fast inte att frossa. 🙂 Extra svår balansgång det där när man är överätare och hetsätare som jag. Det vill lätt slå i taket åt endera håll.

Hursomhelst trodde jag att vågen skulle vara all-time high idag, känner mig så stel och svullen i alla muskler i princip + bönor som bultar i magen på det och jag tycker jag ser lite ut som en stoppad korv överlag idag. Övervägde faktiskt att täcka över displayen för att inte få panik. Men det var faktiskt ingen fara som så, näst lägsta resultatet för maj månad (vilket i sig inte direkt är en bedrift, men ändå). Lägre än förra veckans katastrofnotering och på samma nivå som årsnittet legat på hittills. Det känns faktiskt bra, med tanke på att jag antagligen inte har optimal vägning idag med tanke på svullnad och toabesök etc. Men visst, bra är det ju inte som så. Jag vill inte ha den där jämrans åttan i tiotalet. Jag saknar sjuan. 🙁 Mentalt är det gigantisk skillnad av någon anledning. 79 jämfört med 82 är betydligt större skillnad än 76 och 79 t ex. Nåväl, jag är glad att jag vågade se resultatet. Känns betydligt bättre nu.  Jag kan inte jaga kilon när jag mår dåligt, det vet jag sedan länge. Först måste självkänslan vara på topp.

För att hjälpa självkänslan lite på traven så diggar jag att min överkropp ser krallig ut åtminstone. 🙂 Jag får ju aldrig det där klassiska fitnessutseendet oavsett vikt, jag är inte skapt på det sättet. Men muskler är till för att vara stolt över oavsett och jag har inget att skämmas över. Jag märker att jag har börjat programmera in det där allt mer nu, kommer ofta på mig själv att när jag tränar titta på kvinnor med samma kroppstyp som jag istället för de studsiga fitnesstjejerna (som är superfina och trevliga de också såklart) och vi är jädrar så coola allesammans! Storleken har faktiskt ingen som helst betydelse. 🙂

För några veckor sedan fick jag för övrigt frågan om jag skulle springa Göteborgsvarvet tre gånger samma dag av helt olika personer. Frågorna var dessutom nästan mer påståenden som skulle bekräftas än artighetsfraser. Det var väldigt bra för min självkänsla att få höra det och att få känna att det är så man ser mig. Jag vet att det låter tramsigt (i synnerhet eftersom jag hellre går på glödande kol än springer det loppet) men jag är så förstörd av alla dessa år av uteslutande. Jag är så van att bli undanknuffad, ratad, underskattad. Det är sorgligt i sig, men den tiden är ändock förbi nu. Jag har slutat be om ursäkt. Jag tar mig själv på allvar nu och jag är jätteglad att det är andra som gör det också. Önskar förstås jag hade mött alla dessa fina människor långt tidigare, men så är livet. Ungdomen väl är en period man bara ska överleva antar jag. 🙂