Man får ju lov att säga att jag hade tur att dietbet-vägningen kom där den gjorde, denna veckan är jag TUNG och långt över gränsen. 🙂 Det beror dels på att kroppen har stabiliserat sig från sorgen, dels på att jag är sjuk och inte orkar eller ens vill vara strikt. Det blev en orgie i bröd i helgen t ex, bra tröstmat när kroppen värker och huvudet inte fungerar 100 %. Också ett ytterst effektivt sätt att snabbt öka i vikt. 🙂 Jag är oerhört känslig för bröd i allt för stora mängder dessvärre. Det och kinamat kan ge åtskilliga kilon bara över en natt. Jag fattar förstås att mycket av det egentligen ligger i tarmarna och skvalpar, det brukar ge med sig så sakteliga så fort jag är tillbaka på banan.

Lite ledsen är jag att jag inte kan träna just nu, jag är så laddad för det. Men lite tur i oturen var det nya passet inställt igår, så jag hoppas kunna trycka mig in på premiären nästa vecka istället.

Hade utvecklingssamtal med min chef igår, annars hade jag nog sjukskrivit mig bara för att få vila ut och bli frisk snabbare. Märkte att det inte var optimalt att andas in kall luft, hostan kom som ett brev på posten. Men det går ändå åt rätt håll. Samtalet gick bra också, för en gångs skull hade jag förberett mig i tid och eftersom vi känner varandra rätt bra och pratar ofta är det inte så mycket att orda om som vi inte redan vet. Mest nervös är jag alltid över vad andra sagt om mig, i synnerhet det ”negativa” då, men den här gången var det bara en kollektiv feedback gällande förbättringspotential för hela teamet. Jag håller med om den i sak också, även om jag blir lite nyfiken på vem som sagt det eftersom jag tycker det var aningens överdrivet. Men summa summarum gör jag ett bra jobb och är ”alltid glad och positiv, en lagspelare och en förebild för de andra när det gäller att hantera förändringar och leva efter företagets värderingar”. Inte helt oväntat ska jag jobba mer på att säga nej, vilket är lite kul eftersom jag häromdagen gjorde just det efter att ha svarat på vändande mail till de högre cheferna – något som min chef uppskattade och noterat i min utvecklingsplan på stört. 🙂 Jag uppskattar verkligen en chef som tydligt ser när man försöker förändra sig och uppmuntrar det.

Jag är rätt medveten om mina styrkor och svagheter, det fick jag på köpet efter all navelskådning 2010 och framåt. Jag vill poängtera att jag absolut inte är en mespropp som inte säger ifrån och det vet min chef mycket väl (vi är rätt lika där). Men jag är en problemlösare i första hand (liksom alla andra i vårt team) och min styrka att alltid se potential i alla förslag och jobba så att vi kommer framåt kan ibland förleda mig bort från min egen magkänsla. Framförallt inom områden jag inte vet tillräckligt om, när jag har tillräcklig info kan jag vara väldigt envis och är inte ett dugg rädd för att ge min åsikt. Så det jag tar med mig inför nya året är att se till att jag får den info jag behöver genom att fråga mycket mer när jag inte har full koll. En självklarhet egentligen, men vi är alltid under tidspress och ibland förlitar jag mig på att andra med större kunskap ska säga stopp. Det är lite lathet från min sida ska erkännas. Men det kunde vara mycket värre. 🙂 Jag är rätt stolt över mina styrkor och det känns bra att min chef uppskattar dem. Jag tänker inte bli en ja- eller nej-sägare, de har vi mer än nog av och de löser inga problem heller. Jag trivs bäst som ”vad sägs om…”-sägare, det är min styrka. 🙂

Med det sagt är det sedan ett tag stora förändringar på gång överallt på företaget och nästa vecka ska de högre fjäderfäna berätta något som ska följas upp med frågestund på eftermiddagen – vilket tyder på något stort. Så man vet ju aldrig om det är dags att söka nytt jobb. Men det tar vi då.

Idag jobbar jag hemifrån, dels för att slippa kalluften och dels för att jag hade en Skype-workshop 9-12. Det är bekvämare att sitta hemma och lyssna.

Jag och lillkatten Aqua försöker hitta våra nya mönster för kvällsveckorna, hon är ju van att Zombi tog allt fokus och jag brukade sällan se henne. Igår kom hon emot mig kurrandes i högan sky när jag kom hem och jag passade på att borsta henne medan jag förberedde min middag. Hon tröttnade dock på att vänta på mig och gick och lade sig och sedan såg jag inte henne mer förrän mannen kom hem. Det är nya tider för oss alla, hon är inte van att vara ensamkatt och vi är inte vana att bara ha en katt. Jag fasar för dagen då vi inte har Aqua längre, så tomt och tyst det kommer att bli.