Jag bet ihop och klädde på mig utekläder redan hemma i morse för att få dem uppvärmda och slippa den extra kylan av att klä av sig i omklädningsrummet. På väg till tåget började det snöa… Men jag höll modet uppe och tänkte för mig själv att jag allt borde få en belöning, typ en medalj. 🙂 Väl på plats började det dyka upp en och annan i innekläder och till sist visade det sig att informationen inte varit helt hundra och att många misstolkat det senaste mailet som att träningen skulle vara inomhus. Så vår tränare gjorde det bästa av situationen och vi som var uteklädda stack ut och sprang en kilometer som uppvärmning medan de andra sprang i hallen och så körde vi själva cirkelpasset inne. Min belöning blev att få köra gummibandsövningar med vår tränare. 🙂 Fast jag klagar inte, det blir ju extra bra med honom, så är det bara. Efter det körde vi ett cirkelpass med fyra minuter per station, detta lät obehagligt bekant… Fast det var inga höga knän/löpning på detta passet. 🙂 Däremot var det jäkligt jobbigt att köra på i utekläder, jag ville verkligen slita av mig min långärmade tröja och jag är förvånad att jag fick den av mig när jag skulle duscha. Dessutom kunde jag inte gå ner på armbågarna, jag halkade iväg. Ett bra pass i alla fall, även om det nu blev lite annorlunda än tänkt. Som för att reta oss lite extra sken dessutom solen väldigt vackert efteråt. 🙂

För övrigt blev det inget lopp alls i fredags, det var för lite anmälda! Tråkigt att höra, men jag är inte helt förvånad. Det var inte så bra marknadsfört och våren har väl inte direkt inspirerat folk till att snöra på sig löparskorna än. Själv har jag åter igen fotbekymmer, mina fötter är så hopplösa att jag snart ger upp och täcker dem i cement eller nåt… Jag har i alla fall lagt en beställning på Sportamore, tror att det är mina inneskor som ställer till det lite.  De är sköna och så, men det är barfotaskor och mina fötter behöver lite mer stöd när jag ska springa och hoppa. Jag har beställt en annan modell av Nike nu som jag hoppas ska sitta bättre på foten.

Igår trodde jag hela tiden att det var torsdag och i morse när mannens alarm gick igång undrade jag varför han ställt den så tidigt på helgen… Jag är rätt förvirrad just nu med andra ord. Igår var en intensiv dag på jobbet dessutom, vilket inte hjälpte upp läget. Det ska bli förbaskat skönt med långhelg. Idag är jobbmotivationen låg, jag får liksom inte fräs på något. Å andra sidan var gårdagen så pass produktiv att det är helt ok. Min plan idag är att lyxa till det lite och äta lunch ute, trots att vågen var lite argare idag. Jag har inte riktigt bestämt mig för vad än. På aktivitetshuset har de ost och baconsoppa, jag vet inte alls hur den är och kan inte riktigt föreställa mig det heller. Jag har även varit sugen på att testa IKEA-museets mexikanska köttbullar efter att en kollega lagt upp en bild på dem på Instagram. Eller så kanske jag tar en tur på byn istället och handlar en macka eller nåt. Hungrig är jag i alla fall… Har lovat mannen att fixa sushi till i kväll också.

Det är jobbigt att vara i en hungrig fas igen, även om det egentligen går bra. Det är ju ett tecken på att träningen tar och så länge som jag inte trycker i mig fel saker kommer det inte ställa till med något. Men mentalt är det ändå påfrestande. Alla dessa år av bantningsmetoder har tyvärr sabbat mig. Sedan måste jag erkänna att det emellanåt känns lite sorgligt att veta att bara för att hålla mig där jag är nu så måste jag anstränga mig hela tiden, annars går det snabbt åt fanders. Folk som inte har problem med vikten fattar inte det där alls. Det handlar inte om en kort kur eller att träna lite mer för ett tag. Det är livet ut – även bara för att slippa se tresiffriga vågresultat… Nu menar jag inte att det är synd om mig och alla andra som lider av liknande problematik, vi föddes med bättre förutsättningar, vi har sabbat dem på vägen. Sedan kommer vi heller inte ifrån det faktum att vi alltid kommer att vara större, det är trots allt så vi är skapta. Men ett par kilos fluff dödar inte. Däremot är det inte särskilt accepterat i dagens utseendefixerade samhälle.

Jag kan emellanåt bli rätt trött på att höra relativt normalviktiga män sitta och gapa om sina ungdomsvikter, vad de vill väga nu (som kan vara mer än tio kilo under min nuvarande vikt, gissa hur det känns?) –  för att inte tala om när de tar i med det värsta de vägt i sitt liv. En gång kontrade jag på ren jäkelskap då de satt och var chockade över en man som vägt 96 kilo innan och sade att jag också vägt det. Det är ett effektivt sätt att få folk att hålla tyst resten av rasten. Det är så ovanligt att en kvinna pratar om vad hon väger/har vägt (om det inte handlar om låga ungdomsvikter då) att folk faktiskt helt tappar talföret. Det är synd, för jag tror att fler kvinnor än jag ligger på vikter som inte ”finns”. Med det menar jag att en kvinna idag kan vara gravt överviktig och väga tresiffrigt och det talas det om (om än väldigt hånfullt och inte i exakta siffror…). Vi kan även tala om kvinnliga vikter mellan 40-60 kilo, utan allt för mycket svett (fast helst i dåtid). Men 70-90 existerar baske mig inte,  om man inte är en man då. Det är så itutat i oss alla att kvinnor ska vara lite mindre än män på alla plan att vi låtsas som det regnar när det inte stämmer. De löjligt få gånger jag hört om kvinnliga vikter över 70 har jag varit först chockad och sedan tacksam eftersom det gett mig en chans att inte känna mig malplacerad och stor. Jag vet att jag har för många kilon på mig idag, men samtidigt är jag ju heller inte hälsovådligt fet direkt. Jag kommer aldrig väga under sjuttio och samtidigt må bra. Och jag KAN INTE jämföra mig med en smalt byggd tjej i min längd – eller för den delen en man i min längd.  Det hänger så mycket på kroppstypen. Jag kan bara se på min man som väger något kilo mindre än jag och som är 10 cm längre till på köpet, vi har helt olika former. Hans extrakilon lägger sig på magen, mina sitter på lår och rumpa. Det är ju ingen slump att män är så bra på att klä ut sig till kvinnor när man tänker på det. 🙂 De flesta kvinnor jag känner har sannerligen inte Christer Lindarws spiror om jag säger så. Och de som nu har det har fått de långsmala generna naturligt. Plus att vi förstås har de stackare som lever på gränsen till svält för att kunna vara offentliga. Det är en galen värld.

Nu får jag lust att offentligt trycka in en hel familjepizza bara för att, haha. 🙂 Nädå, jag blir bara så less på alla konstiga ytterligheter i världen ibland. Vi har så lite problem i väst att vi hittar på nya och vi sväljer det med hull och hår, jag själv inkluderad i högsta grad.

Men visst, jag vet ju också hur skönt det känns när kroppen är slimmad och pigg, det kan jag inte ducka för. Jag vill nå dit igen, så är det. Men inte till vilket pris som helst och att vara 42 hjälper liksom inte till heller. 🙂 Jag tänker inte sluta äta eller börja kräkas heller, den tiden måste vara förbi nu. Någonstans handlar det väl bara om att tro på sig själv och att göra sitt bästa för att må bra. Vi är mer än en siffra på vågen har jag hört. 🙂