Jag får faktiskt hålla tillbaka de allra värsta glädjefnatten, annars riskerar dagen bli en besvikelse. Men åh, så jag längtat efter sol och värme och att kunna vara ute utan att frysa! Det började redan igår eftermiddag här nere, det var nästan så jag inte ville gå in efter att vi storhandlat och ätit. Dessutom var jag snorttrött 20:30 och somnade på stört, det lär vara tack vare all frisk luft. Dock var jag helt groggy i morse, märkte inte ens att mannen gått upp utan vaknade av att han skulle pussa hej då. Så när jag steg upp kände jag mig nästan sjuk och jag velade fram och tillbaka om jag överhuvudtaget skulle träna idag eller ej och vad i så fall. Planen var sedan innan löpning ute och det kändes motigt som bara den, men samtidigt ville jag verkligen få det gjort och till sist hade jag inte tid att vela mer, så jag drog på mig träningskläderna och gav mig av till tåget. Fantastiskt fin morgon även om temperaturerna då inte vaknat till än.

Väl framme i Älmhult gick jag via min plats och startade datorn, satte in saker i kylen, svarade på ett par enkla mail och sedan gick jag till omklädningsrummet och bytte skor. Jag var lite nervös, hur skulle det kännas idag? Det är ett bra tag sedan jag sprang på det sättet och jag är ganska tung och mina fötter är som de är etc. Men jag försökte intala mig själv att jag inte har något att bevisa och att det var helt ok att stanna och gå om det behövdes. Och det var verkligen stelt och ovant i början och det kändes som att mina underben var gjorda av stål, de kändes så stela och omedgörliga! Det är ju inte den bästa startsträckan på den här rundan, det börjar med asfalt och en brant backe upp genom ett villaområde.  Men när jag väl kom in på elljusspåret kändes det lite bättre och jag blev också taggad av att se att jag höll mig under 7 min/km på första kilometern, asfaltsbacken brukar vara jäkligt seg. Nu har jag inte sett siffrorna från pulsklockan än, men jag kikade på den varje gång den pep (= varje kilometer) och jag var närmare 6 än 7 min/km på de sista 3-4 kilometerna. Det är ett framsteg, jag brukar vara notoriskt seg kilometer 4-5, men nu ökade jag farten gradvis och jag tror faktiskt att jag sprang som snabbast just där. Runkeeper ger mig ett snitt på 6,32 min/km, och jag tror att det är högt räknat jämfört med vad jag såg på klockan. Ska bli riktigt kul att ladda in siffrorna sedan. 🙂 Nu har jag inte sprungit ren löpning ute mycket alls de senaste åren, hittade inte ens något pass för det under hela 2017! Jag hittade några från 2016 och de resultaten slaktade jag idag utan att ens veta mina exakta siffror än. Jag försökte se var jag låg tidsmässigt när jag passerade 5 km, men varvinfon skymde klockan. 🙂 Jag tror det var kring 33, vilket är helt godkänt för denna runda (många backar och kringelikrokar…). Jag var lite under 38 min för hela sträckan (cirka 5,8 km), vilket också är riktigt bra för ett första pass för året. 2016 kom jag inte ens under 40 min en gång verkar det som.

Jaja, siffror hit och dit, kontentan är att det gav mersmak. Jag har inte bara inbillat mig att jag är i bättre form än jag brukar vara så här års, nu har jag det (snart) svart på vitt. Tänk om jag hade sluppit bära på sisådär 10 extrakilon också. 🙂 Jämfört med då jag sprang som snabbast då alltså. Jag har inga intentioner att gå ner tio kilo. 🙂

En annan sak som jag verkligen gillar är att jag inte går sönder av att springa som jag gjorde förr. Jag minns de första åren, jag hade så ont i ljumskar och ben efteråt att jag knappt kunde gå + att jag ofta fick en hemsk huvudvärk om jag inte hinkade vatten och resorb. Jag må inte ha löptränat som så på ett bra tag, men alla dessa sabla intervaller på träningsgruppens pass i kombination med Jillians löpbandsprogram verkar göra nytta.

Nu överväger jag att ta en rask promenad till Lindex, beställde den där snygga toppen igår eftersom den kommit i lager igen i L. Sedan ska jag äta medhavda mackor och invänta klockan två då mannen svischar förbi och plockar upp mig så att vi kan ta tidig helg. Utemöblerna + grillen står därhemma och väntar på oss. 🙂