Det blev spaghetti och köttfärssås till middag igår, hittade en låda i frysen från maj, vilket betyder att den inte var SP-beräknad, men jag höftade till det hyfsat. 🙂 Jag lyxade även med att ha på riven ost, mycket gott! Sedan tog jag en dadelboll till kvällsteet. Fick ändå SP över, men kände mig behagligt mätt.

Vägde mig i morse och det var ytterligare lite lägre än igår, gamla vågen bytte faktiskt ental efter sjuan och det har jag inte sett på LÄNGE. Men det är inofficellt så det räknas såklart inte. 🙂 Men ändå kul att se, i synnerhet efter en så pass rejäl middag.

Jag tror baske mig kroppen svarar på magnesiumet också! Underbart i så fall!

I morse startade jag jobbdagen med att gå på två föreläsningar. Den första hölls av Nathan Fariss, Set Supervisor på Pixar, vilket i min värld är ungefär hur coolt som helst. 🙂 Han visade hur de bygger upp en film från idé till release och fokuserade sedan på just den biten han jobbar med. Vilken teknik! Vilket jobb! Han har senast jobbat med Incredibles 2 som precis går upp på bio här och han visade en hel del från arbetet med den så nu vill jag ju se den omgående. 🙂 Fast jag vägrar svenskt tal, så det lär dröja…

Den andra var en skojig dam från Huvudstaden som är inriktad på att hjälpa folk och företag med tidshantering och hur man blir mer effektiv. Mycket humor och många bra tips och roliga insikter. Hon var även vänlig nog att ge oss access till mer material, så det ska jag frossa loss i vid lämpligt tillfälle. Mycket av det hon tipsade om idag gällande Outlook använder jag faktiskt, men jag ser att jag kan förbättra det ytterligare. Hon hade också en väldigt bra poäng i att man inte ska starta dagen med att starta mailboxen, något jag är djupt skyldig till. 🙂 Men jag fick i alla fall sträcka lute på mig när hon tyckte att man max skulle ha 10 mail-foldrar, eftersom sökfunktionen idag är så pass sofistikerad att det är bättre att använda den. Jag har fått på tafsen åtskilliga gånger för min  mailbox på jobbet, jag har nästan alla mina mail i inkorgen. Jag har försökt ha en mappstruktur, men det blir inte bra, vissa mail rör ju flera områden och då blir det genast knas. Däremot skulle jag behöva bli BETYDLIGT bättre på att radera mail, både på jobbet och hemma…

Det är kul att gå på sådana här saker och lustigt nog är det alltid ungefär samma klientel som går på de här tillfällena som även tränar kontinuerligt. Jag anar ett mönster… 🙂 Jag tror att många inte orkar kolla upp vad det är, vilket är lite synd. Jag tycker det är en fin förmån att få lite inspiration utanför ens egen jobbvardag emellanåt. Lite nytta ska man ju ha att jobba på ett jätteföretag. 🙂

Fast jag kastar sten i glashus, jag ratar många event också. Jag gillar föreläsningar och liknande, men klämkäcka jippon står jag inte ut med. 🙂

På tal om det har vi stor kick-off nästa vecka. Jag har haft lite introvertnoja över att det talats om sen kväll på tisdagen och att man skulle fundera på hotell. Jag kan vara trevlig och social på jobbet (har lurat många där, haha 🙂 ) men jag har en klar tidsbegränsning  + att det verkligen beror på tillfället i sig. Jag har väldigt svårt för klämkäcka samkväm där man ”ska ha kul” och ”umgås”. Är det dessutom efter arbetstid blir det fem gånger värre på det. Jag har ärligt talat varit med om att t ex låsa in mig på toa och riktigt bryta ihop ett par gånger och det är ju faktiskt inte hälsosamt någonstans. Jag har även suttit på hotellrum och haft rena panikkänslor och storgråtit. Det är introverten i mig som gör revolt. Jag har däremot inga problem att åka på kurs eller på jobbsaker där man jobbar ”på riktigt”. Men då vill jag också helst vara ensam på kvällen.

Nå i alla fall, nu när det närmar sig kom så möjligheten att tacka ja/nej till kvällens middag i företagets käcka mötesapp (älska teknik, den ställer inga frågor!). Dessutom är det ett ”hål” i schemat som möjliggör att man kan smita sin kos utan att det märks. Gissa vad jag tänkt mig? 🙂 Jag vet att det är lite otacksamt, men jag är inte trevlig på sådana evenemang och jag mår inte heller bra av dem, så alla vinner i slutändan.

---

Jag började fundera lite nu under kvällen på NÄR jag faktiskt började bli tjock. Jag tog fram en fotobok som mamma gett mig med bilder från min barndom och i synnerhet en bild fick mig att spärra upp ögonen. Jag är sex år gammal och står med en kompis under ett paraply – och jag är underviktig. Jag hade nästan glömt bort det! Mamma har berättat att hon var väldigt orolig och gjorde allt för att få mig att äta bättre, något som jag ofta trott var startskottet till min sneda syn på mat och portioner. Men av bilderna att döma var det först i slutet på 1985 då jag var 10 år som man kan börja skönja lite övervikt, i synnerhet på magen. Efter det har jag inga bilder hemma tyvärr, men jag vill minnas att jag aldrig var rejält överviktig i tonåren. Jag vägde förstås för mycket, men det var inget som var så allvarligt att jag hade behövt ställa till det så för mig. Men man är inte logisk, allra minst i unga år och glåporden var ju där emellanåt och jag kände mig alltid stor. Jag har alltid varit längre och bredare än alla mina vänner. Dock måste jag säga att bilderna på mig som barn inte alls visar det, jag ser högst normal ut, även benen. Visst, jag var aldrig så där spinkig som barn är idag (om de inte lider av fetma då, verkar bara finnas de två storlekarna), men jag är absolut normal. Och mina ben är jättefina. Konstigt att se det här och sorgligt när jag tänker på alla dessa jävla år av självhat, jojobantning, ätstörningar och elände som jag tvingat mig själv utstå. Jag vill verkligen ställa frågan VARFÖR, men jag har nog inget bra svar där. Det är lätt att skylla på mycket: gener, bantarhem, trygghetskänslan i mat, stillasittandet osv. Antagligen är det väl en mix av allt, väl kryddat med en bra dos av låg självkänsla. Sorgligt som sagt.

Men det var då och jag är ingen supernostalgisk person. Just nu känns det förbaskat bra. Skrattar lite åt att vi ska till Köpenhamn nästa helg och äta (och dricka) riktigt gott, sedan har vi plötsligt även planerat in att fira lite Oktoberfest om två veckor, det är ju absolut så fel som det kan bli med tanke på allt. 🙂 Men det tänker jag inte noja över, livet måste levas också. Jag behöver inte göra fullkomliga urspårningar för det och jag har hittat en bra vardagsrytm. Jag tänker inte låta någon jävla vikthets definiera mig längre. Dessutom är min kropp stencool! 🙂