Fredag igen då. Höstens första minusgrader, urk. Men jag har ju gott om stickade tröjor och koftor, haha. 🙂

Något som jag märkligt nog inte alls har gott om däremot är enfärgade toppar, insåg detta igår när jag skulle ha en av reakjolarna jag köpte häromveckan. Eftersom kjolen har rutmönster och lite volang behövs enfärgat till för att se bra ut. Den snygga svarta stickade tröjan med puffärm blev dock för stickande svart till, den kommer funka bättre med mer starka färger eller möjligen höga byxor. Jag letade i en evighet, men inget fungerade och till sist fick jag hugga en v-ringad svart tröja, men kände mig inte alls så piffig som jag hoppats på. Det hjälpte inte heller att kjolen ÄR för stor. Attans! Jag skulle tagit den i S. 🙁  Nåväl, den var inte svettigt dyr direkt. Men jag måste nog jaga välsittande, enfärgade toppar någon dag.

Gårdagen var en märklig dag, mycket på grund av den oväntade ersättningen på kontot såklart. Det är inte var dag man får femsiffriga belopp inbetalade som man inte alls väntat sig. 🙂 Jag surfade som en galning igår för att få mer klarhet och jag har kommit fram till att givet att vi nu var över tre timmar försenade är det nog helt rätt att vi skulle få ersättning, men att flygbolaget verkar göra en förenklad tolkning av EU-reglerna som gynnar oss extra. På deras hemsida står det nämligen rakt upp och ner att resor över 3500 km kompenseras med maxbeloppet. Men EU-reglerna är mycket mer detaljerade och säger att resor inom EU (som detta var) ska kompenseras med mellanbeloppet. Så någonstans får jag känslan av att vi har gynnats av att någon inte orkat tyda EU-paragrafer. 🙂 Jag hittade även exempel från ARN där folk rest från Sverige till Kanarieöarna och domen gett dem rätt till just mellanbeloppet. Notera att det krävdes domstol i de fallen. Nåväl, jag vågar fortfarande inte riktigt tro på det här, men om det stämmer fick vi alltså betalt för att resa. Flygresan i sig kostade halva ersättningen. 🙂

Jag hade en slags workshop igår också, fast det blev mer av ett större möte. Jag märkte att jag inte riktigt var på tårna, vilket är lite typiskt eftersom delar av gruppen är personer jag hade velat visa mig lite mer proffsig inför (för att visa var skåpet står). Men huvudpunkten var med de jag jobbar med dagligen och där var det som vanligt informellt, hjärtligt och bra. 🙂 Vi hade gemensam fika också och jag åt faktiskt en kaka (mer åt pralinhållet). Det hör annars inte till vanligheterna, jag är ju sällan särskilt intresserad av sötsaker.

Vi storhandlade igår och hade bestämt sedan innan att köpa Icas pizza till middag. Den är inte alls så dum och snålare än vanlig köpepizza åtminstone och jag rör ju sällan min VB så jag hade inga problem att gå över SP-budgeten på en vardag, även om det också är ovanligt.

Men jag var alldeles för hungrig när vi åt + helt ofokuserad av förklarliga skäl och moffade i mig mer än mannen och fick några aha-upplevelser på kuppen.

1. Tänk att det är så lätt att tappa fokus på signalerna! Det är en sak att jag äter snabbt och inte hinner med i svängarna alltid, men det här var ju för att mitt huvud var någon helt annanstans och sket fullkomligt i mättnadssignaler och kost. Det är ledsamt att det ska behöva vara så, men det är inget jag förvånas över i sig. Det är ju mitt största problem och anledning till övervikt. Jag blir inte tjock av okunskap eller lathet, jag blir det av att tappa fokus och äta för att jag kan utan att tänka och känna efter.
2. Direkt efter jag moffat i mig sista tuggan och insett att mannen gett upp och lämnat kvar en liten bit på tallriken gick två välbekanta och ovälkomna känslor genom mitt huvud på ren reflex. Det var känslan av att vilja rensa alla tallrikar och min ovän ätstörningen på det.

Det är nyttigt att inse sådana här saker, det visar mig tydligt vad jag ska jobba vidare med. Jag slängde resolut mannens överblivna bit i soporna (det kändes löjligt bra!) och jag lät inte ätstörningen hållas heller. Så fort den började tjata om att jag var för mätt och att vi borde göra något åt det svarade jag med ett barskt Nej! och konstaterade att det är bra om jag i fortsättningen känner efter i tid så att vi slipper olustkänslan av att ha ätit för mycket. Det är ingen skön känsla att ha, så det är en bra lärdom.

Att vara ätstörd är en resa i sig. Jag har tampats med bulimi av och på sedan tonåren och även om jag alltid varit mer av en periodare har det varit tufft emellanåt. Men jag vägrar ge ätstörningen utrymme. Jag kan tycka att dagens diagnosgalna samhälle är på fel väg. Visst, det är bra att psykiska sjukdomar har fått komma upp till ytan och att det talas om dem öppet, men jag tycker det har slagit över och att alldeles för många definierar sig som sin sjukdom. Jag tampas med bulimi, men jag definierar mig verkligen inte som bulimiker. Ätstörningen är fan i mig inte en del av min personlighet, det är ett elakt virus som mot min vilja lever i min kropp. Idag är den rätt utarmad skönt nog, jag minns t ex inte längre när jag hade min senaste hetsätningsattack och det känns förstås väldigt bra.

Men bulimi är en sjukdom med många vapen och hetsätningen är bara en del. Visserligen den värsta och farligaste delen. Att medvetet införskaffa och vräka i sig mat med enda syftet att kräkas upp det är ett väldigt sjukt beteende och skammen efteråt är hemsk. Dessutom mår man jäkligt illa rent fysiskt och det är ju direkt farligt för kroppen på många plan. Det sliter oerhört på strupe, mage och tänder. Plus att det är ett beteende man alltid gör i sin absoluta ensamhet, vilket i allra värsta fall kan leda till att man kväver sig själv i sina egna spyor. Ibland undrar jag lite om alla kändisar genom åren som dött av kräkning faktiskt enbart berodde på alkohol.

Men det finns också en annan del av sjukdomen som inte är lika drastisk och det är kompenserandet, dvs när man kräks upp vanliga mål för att man känner sig tvungen/skyldig. Beroende på hur hårt grepp sjukdomen har, varierar förstås den frekvensen rätt friskt. Själv är jag som sagt periodare och oftast får jag numer bara de signalerna från sjukdomen när jag är alldeles för mätt, vilket jag försöker undvika att bli. Problemet med den här delen av sjukdomen är att den inte ger så mycket skamkänsla efteråt, mer än att man förstås vet att det är fel. Men det funkar precis som när man tröstäter trots att man vet att det är fel, man stänger av den delen av logiken helt enkelt. Dessutom ger det onekligen en behagskänsla efteråt. Den akuta övermättnaden släpper och smaken av kräks är inget som bekommer, den är man ändå så van vid.

Det som är knöligt med just bulimi är att det är en sjukdom som går att gömma lätt, i synnerhet om man inte lever nära någon. Jag tror inte heller alla förstår att bulimi inte automatiskt betyder att man konstant kräks upp allt, inte ens jag själv begrep det som ung och jag använde det ofta som en slags inre försvar (”Jag vet vad jag gör, jag är inte sjuk och gör det inte regelbundet”). Jag kan tycka det är vansinne att det definieras hur många gånger i veckan man måste kräkas för att anses vara sjuk, eftersom det för många (som jag) kommer periodvis i faser i livet då man mår sämre, ofta ihop med depressioner. Det var inte förrän jag började läsa amerikansk litteratur inom området som jag verkligen kände mig träffad (om jag minns rätt).

Ätstörningar och dieter hör inte ihop, det säger sig själv. Så då kan man ju undra hur jag får in VV i bilden utan att balla ur. För mig är VV ingen typisk ”diet” som så, jag ser det som en metod jag nyttjar för att hitta balans i kroppen och för att fokusera på att lyssna och känna av. Jag är allt annat än bokstavstrogen VV:are, jag har mycket jag rycker på axlarna åt. Fett och alkohol t ex. 🙂 Det jag är strikt med är portionerna av sådant jag inte hanterar så bra på autopilot och detta sammantaget får min kropp att trivas mycket bättre med livet. Jag äter annars av mig själv ganska så VV-anpassat med eller utan medlemskap, det tankesättet passar mig väldigt bra. Inget är förbjudet, inget är förknippat med skam. Och när min kropp mår bra har ätstörningen inte en chans. Men för att det ska funka alls måste det mentala vara i ordning och det är ju där jag har förändrat mig allra mest de senaste 10 åren. Jag blir inte längre ledsen eller arg på min kropp. Jag accepterar urspårningar med ett leende. Jag definierar mig inte efter vad jag väger. Jag må visserligen jaga siffror på skoj, t ex för mitt dietbet, men jag tar det inte på jätteallvar. Rent krasst ser jag det lite som gratis pengar och en kul grej. Även lite motiverande såklart, det är roligt att klara av ett delmål och faktiskt få reda pengar för det. Jag är inte en person som funkar bra med hemmagjorda delmål, jag är impulsivt lagd och vill jag ha något så skaffar jag det. Jag kan inte lura mig själv där. Jag gillar statistik och grafer och siffror också, så jag nördar gärna ner mig rejält i det, men det betyder inte att jag nojar eller mår dåligt av dåliga resultat. Ofta ser jag mönster och får aha-upplevelser + att jag efter alla dessa år vet att kroppen verkligen gör lite som den vill. Men är man vän med den är den fantastisk!

När jag mådde som sämst låg jag ofta på natten och hade ångest över min situation. Det är en fruktansvärd känsla i sig, denna känsla av hopplöshet och desperation på samma gång. En ätstörning ÄLSKAR det läget och inte helt oväntat är det också just då jag haft värst attacker. Bulimi är inte ett bra sätt att tappa vikt på kan jag intyga, snarare blir man svullen och magen är konstant orolig + att det är svårt att tömma magen helt och risken är stor att man faktiskt går upp lite i vikt utöver det svullna. Vilket i sin tur ger än mer ångest.

Man ska ju aldrig säga aldrig, men jag har svårt att idag se mig själv återgå till det självhatande tänket jag hade när jag var yngre. Även om jag skulle gå upp rejält i vikt igen så hoppas och tror jag att jag hanterar det på ett helt annat sätt. Mycket tack vare att jag åldrats och är klokare. Ungdomen är en skit-tid mentalt. 🙂 Jag har utvecklats till en så pass positiv och trygg person idag och jag är dessutom mycket mer utåtriktad och öppen och släpper ut mina känslor. Jag har svårt att se att jag skulle krypa in i en grotta och älta loss som jag gjorde förr. Men jag är inte naiv för det, jag vet min historik och därför slutar jag inte att jobba med min självkänsla bara för att jag mår bra.

Men livet är baske mig så mycket roligare när man mår bra. 🙂 Fuck depressioner och ätstörningar, livet är till för att njutas!  Nu tar vi fredag!