Ny vecka och det ska bli spännande att se om det blir ett plus, en nolla eller ett minus i morgon. Allt är verkligen möjligt just nu. 🙂

I helgen var det fest med massor av god dryck och en chokladkaka som dröp av kalorier. God var den, men jag var rätt nöjd med en bit och lät de andra äta upp resterna. Det är svårt att ducka för vad som var i den och jag är ju inte så chokladälskande av mig. Däremot blev det pizza på lördagskvällen + dessa jävla chips (rester från festen). 🙂 Tack och lov i lagom mängd – om det nu finns en sådan för skräp egentligen. Vad jag menar är att jag inte tömde påsen, jag åt som en normal person. Jag orkade faktiskt inte äta upp pizzan heller. Små framsteg åtminstone, även om jag var lite väl obrydd för mitt eget bästa. Lite gulligt att jag känner så, för x antal år sedan hade det varit en ”hälsosam” bakishelg. 🙂

I söndags åt vi bättre, fast på kvällen åt mannen pizzarester så jag gjorde den omtalade Libapizzan till mig utan att egentligen ha hunger nog för den. Den var jättegod, men väldigt SP-rik trots bra ingredienser och rent krasst hade jag lika gärna kunnat äta en vanlig slice och inte blivit lika obehagligt mätt. Men för hungriga dagar när jag vill ha det där lilla extra – absolut!

I söndags natt körde magen som en tok, stackars lilla vän. Så det var ju inte direkt en chock att se måndagens vågresultat, 74,2 vilket är TVÅ kilo mer än i fredags morse. Men jag vet ju att det bara är våghicka och redan idag är jag 8 hekto ner igen. Dessutom var jag väldigt laddad på träningen igår tack vare all extra energi. Nu blev det ändrade planer eftersom instruktören inte kunde hålla det vanliga passet. Istället tog jag Tabata-passet bredvid och det är onekligen rätt kul. Kanske bara inte lika utmanande på något sätt? Kan inte sätta fingret på det riktigt. Men svettig blev jag. 🙂

Jag blev faktiskt nästan mer rädd än glad i fredags när vågen hoppade neråt ännu ett rejält hack (72,2 kilo då) och faktiskt till och med klippte hela dietbet-slutmålet (72,3 kilo). Jag är inte ute efter att rasa i vikt, det har jag fått nog av. Men jag vet ju också att jag går ner i olika takt för olika perioder och att mensveckan ofta är galen. Så jag tror att det stabiliserar sig framöver oavsett. Jag behöver mentalt förbereda mig lite mer för 72 märker jag. 🙂

Jag undrar varför just VV hjälper mig att tappa kilon? Jag kan inte förklara det fullt ut, även om enkelheten med VV förstås är en stor del. Jag följer dock verkligen inte VV slaviskt och har många avsteg från metoden och ändå fungerar det. Ren kaloriräkning funkar inte alls för mig, vilket jag inte sörjer så mycket för visserligen. Men det är ändå lite konstigt att jag kan ”lura” mig själv så pass med VV. Rent krasst är det mycket förtäckt kaloriräkning i mitt fall ändå, jag tänker rätt ofta på vad saker är i kcal på ett ungefär. Av nyfikenhet kanske jag skulle dubbelregistrera en vecka bara för att se vad som skiljer kalorier och SP åt. Naturligtvis är en stor del att jag slipper registrera så mycket med VV och kan fokusera på ”problemen”. Men det är inte hela sanningen, jag äter helt klart lite annorlunda med VV. Betydligt mindre bröd t ex. Men att bröd skulle vara så stor del av problemet låter ändå galet. Visserligen har jag frossat allt mer i bröd på helgerna de senaste åren… Många stora lunchmackor på det också. Jag är inte brödvägrare, men det kan nog ligga något i att jag ätit lite väl mycket av det. I synnerhet när jag äter lite för mycket av allt annat i kombination. Det syns inte alls lika tydligt när jag bara räknar kalorier av någon anledning, kanske jag inte är ärlig nog?

Nåja, if it ain’t broken, don’t fix it. 🙂 Huvudsaken är förstås att jag går ner i maklig takt och mår bra.