Jag har tänkt en del på det här med siffror på sistone. När man följer andra VV-medlemmar på olika sociala medier slås jag åter av hur oerhört stor makt siffror har i våra liv. Det är viktsiffror, plus och minusresultat, BMI, kroppsmått av alla de slag. Allt för att mäta vår framgång och för att ge oss pepp att fortsätta. Men det kan också väldigt lätt slå över från pepp till depp när siffrorna går åt fel håll, står still eller rör på sig i snigelfart. Det gör mig lite ledsen att vi alla (mig själv inkluderat) är så snabba på att definiera oss efter några krumelurer istället för att se till helheten.

Så hur kommer man ifrån den biten då? Ja, hade jag det fulla svaret hade jag nog blivit rik. 🙂 Men jag har testat en hel del genom åren.

Som så många andra jojobantare började det med att enbart jaga kilon för min del. Först genom en radda av hel- och halvgalna dieter. Jag är uppvuxen i ett bantarhem och min mamma har alltid varit snabb på att snappa upp nya rön. På 80-talet var de milt sagt skogstokiga och gick nästan alltid ut på någon form av svält. Även VV på den tiden var oerhört restriktivt av det jag såg. Det var tidens anda att lida antar jag. Det enda den här tiden gav mig var ångest, viktnoja och mer kilon på kroppen.

Det blev inte bättre när jag senare provade på egen hand. Jag körde kaloriräkning på ett extremt sätt (som den siffernörd jag är) och följde slaviskt kaloritabellerna och räknade ALLT. Jag vägde mig dagligen och tyckte det gick för långsamt och löste det genom att dra ner rejält på kalorierna. Resultat: snabb viktminskning, uselt mående. Jag vågar påstå att jag aldrig mått så dåligt som då, både fysiskt och psykiskt. Men smal var jag, för ett tag i alla fall.

Sedan kom jag in i en period där nättjänsterna började dyka upp och jag testade Hälsovakten, Viktklubb och säkert mer jag glömt, men det blev liksom aldrig något riktigt resultat av det. Jag började starkt, men tappade snabbt sugen. Fick jag inte resultat precis hela tiden så gav jag upp.

2010 var jag 35 år gammal, hade värk i hela kroppen, noll kondis och styrka och vägde det mesta jag gjort i mitt liv. Toppvikten vet jag inte eftersom jag var livrädd för vågen, men jag gissar att jag passerade tresiffrigt ett tag. Men något i mig vaknade till liv av ren rädsla och jag beslöt att börja med VV online efter mycket övervägande + att jag anmälde mig till jobbets träning för nybörjare. Plötsligt trillade poletten ner, jag förstod allt mer att det jag hållit på med i alla år var både sjukligt och ineffektivt. Jag lade också ner mängder av tid på att förstå mig på mig själv först och främst.

Men även om jag blivit vän med min kropp och knopp och gjort framsteg på all plan är jag långt från perfekt. Jag är en siffernörd, så är det. Även jag blir emellanåt tjurig som ett litet barn över ett plus och känner mig som en elefant, trots att jag dagen innan stått och diggat mig själv i spegeln. Jag stirrar mig absolut blind på siffror ibland.

Jag hade en period då jag hade fått nog av vikthetsen i mitt liv, även med VV inräknat faktiskt. Jag läste då en hel del om Intuitive Eating och Mindful Eating och gillade båda koncepten väldigt mycket och tycker där finns massor av bra material att använda. Men så var det ju det här med att inte se sig som en viktsiffra och jag försökte, men det gick verkligen inget vidare.

Jag testade t ex att väga mig mer sällan. Jag tejpade över displayen och vägde mig i blindo varje vecka (eftersom jag fört bok sedan 2010 kunde jag inte förmå mig att sluta). Resultatet blev att jag ökade i vikt rätt så markant varje gång jag testade. Meh. Det är en del i IE om jag ska vara ärlig, man ska kasta ut vågen och acceptera att man ökar i vikt. Jag ville väl på ett sätt nå dit mentalt, men samtidigt inte. Jag gillar varken att vara tjock eller att hela tiden riskera att smygöka i vikt och tappa allt igen. Dessutom påverkade min gradvis ökade vikt mitt motionerande allt mer, kroppen började bli lite av en belastning igen, trots sin styrka.

Så jag satte på tänkarmössan igen och kom fram till att jag verkligen ville gå ner mina trivselkilon och vara den där personen runt sjuttio kilo igen som jag varit under ett antal år. Då blev det VV igen och nu är jag här, några kilon från målvikt och jag trivs med mig själv.

Jag tror inte jag någonsin kan sluta stirra på siffror. Min taktik numer är därför att BOMBARDERA mig själv med siffror av alla de slag och det har faktiskt fungerat rätt bra för mig. Jag kan nästan alltid hitta en siffra som visar något positivt. 🙂 Jag har också helt slutat att se viktsiffror som heliga, när jag ser hur de hoppar hejvilt från dag till dag inser jag ju hur idiotisk jag varit tidigare som stirrat mig så blind på enstaka resultat. Jag tycker det är mycket mer spännande med mönster.

Siffernötande försöker jag spara till mitt motionerande, det är kul att jaga rekord och resultat. Fast även där måste man ta det med en nypa salt ibland och inte glömma att man är värd mer än en siffra, man slår inte rekord i parti och minut när man börjat ha det som rutin att röra på sig. Då är det jätteviktigt att se tillbaka på vad man åstadkommit, något jag försöker ha fokus på just nu. Jag har kommit till nivåer jag aldrig trott varit möjliga för just mig. Att det är sprättlätt för andra skiter jag stort i, det går ALDRIG ALDRIG ALDRIG att jämföra sig med andra. Hämta inspiration och tips, javisst, men ALDRIG ALDRIG ALDRIG tro att man måste prestera som person X eller Y för att duga.