Japp, det är höstens stora bomb från mitt håll som nu äntligen är officiell. Från och med 1 oktober är min nya jobbtitel Projektledare! Jag fick ett rätt så oväntat erbjudande nu efter semestern och efter lite eftertanke och bollande med mannen tackade jag ja.

Det kommer säkert bli många fler P:n av detta framöver, men jag försöker hålla mig lugn och cool och ta ett steg i taget. Jag är väldigt ödmjuk inför ansvaret och jag kastas dessutom rakt in i ett pågående projekt som har en hel del utmaningar, milt sagt. Men jag försöker att se på det professionellt, hur det än slutar ska jag göra vad jag kan och jag är heller inte ensam.

Detta beslut är förstås milavis ut ur min bekvämlighetszon, jag har ju de senaste åren haft en ganska bekvämt och bra jobb som jag trivts med. Men jag har haft det så länge (i olika tappningar) att det nästan börjat gå lite på rutin om jag ska vara ärlig, därav mina egna försök till att hitta andra uppgifter t ex. Vilket inte betyder att jag inte behövs, jag kommer att ersättas och mina kollegor är genuint ledsna, samtidigt som de är glada för min skull.

Så det svåraste i själva valet för mig här var att bestämma mig för om jag vill och vågar ha en riktig utmaning i mitt yrkesliv eller inte. Jag har ju trots allt minst 21 yrkesverksamma år kvar och det finns ju delar i mig som vill prova på något tuffare + att jag fått mycket pepp av olika chefer och medarbetare att jag kan mer. Och hittills tror de flesta på mig. 🙂

Nåväl, ett steg i taget som sagt. Och skulle det nu så gå käpprätt åt skogen så är det ändå minst en erfarenhet rikare. 🙂