Hmmm, igår var demonen riktigt nära. Jag hade sett fram emot en liten kantarellpaj (köpte två på ICA i förrgår) till middag efter mitt cykelpass och efter att ha haft den i ugnen satt den envist fast i formen. Märklig pajdeg kan tyckas, de brukar vara så feta att de ploppar ut bara man petar på dem. Av någon anledning blev jag så besviken på att inte kunna lägga upp den snyggt på tallriken och få det där fraset och det lilla gjorde plötsligt att jag började överväga att äta den andra pajen i kylen också (+ mer därtill). Den var till och med ute ur kylen ett tag. Jag kan inte förklara hur dessa känslor uppstår, men igår lyckades jag i alla fall mota bort det och jag åt morötter istället som ersättning (jag behövde lite mer mat).

Men demonen är där och fiskar nu och idag är det riktig farligt då jag är på kontoret och redan ätit mer än planerat (en smoothie + en mycket god hallonmuffin). Jag tackade inte nej till dem, då det är en engångsgrej för att fira nya kontoret och de var supersmarriga på det – men visst hade demonen ett finger i spelet där. Jag har dessutom lunch med mig så det klarar jag, men hemvägen kommer vara tuff – i synnerhet eftersom jag ska äta paj idag också när jag kommer hem. Jag kommer att utmanas av mig själv mer än en gång idag.

Mensen kom i alla fall idag som jag trodde – i kombination med munsår. Meh.

Just ja, jag ska lägga till att gårdagen hade en sak till som bidrog – innan jag åt skulle jag ta fram kläder till idag och jeansen jag tänkt mig satt så tajt att jag inte kunde knäppa dem och det gjorde ont (mensvärken hade kickat in). Det gjorde förstås sitt till, känslan av hopplöshet skojar man inte bort. Jag måste intala mig själv att det tar tid och att det tar ännu längre tid om jag hela tiden avviker från planen.