Dagen efter senaste inlägget kom en tillbakagång. Tant röd kom på besök och jag var helt däckad igår och idag var det inte mycket bättre. Men idag har jag i alla fall doodlat lite och jagat bort lite framtidsnoja igen. Av någon anledning började jag skriva mitt gamla smeknamn Tess (som min man aldrig slutat använda) och jag insåg att det finns någon slags kraft att hämta där. Dock lägger jag till ett utropstecken, för att markera.

Undrar om jag någonsin slipper denna jävla återkommande noja? Fyra år nu av svängningar. Men jag vet i alla fall att jag gjort en rätt sak i år och resten får ge sig. Inget är ristat i sten. Nya erfarenheter ger om inget annat XP (experience points, vanligt i rollspel) som gör att man kan levla upp.

Jag är bra. Jag duger. Jag fungerar.

Jag är Tess! – och det är fan ta mig inte ankskit.