Förra natten sov jag som ett barn. Jag kan inte minnas när jag senast sovit så gott och känt mig så tillfreds på morgonen (ja, i alla fall tills jobbet drog igång). Det skadade ju inte heller att Skåne hade en väldigt solig och snöfri dag igår.

I natt var dock huvudet i full gång, av någon anledning skulle jag gå genom hela mitt liv och reda ut om jag alltid känt mig utanför gemenskapen + om jag alltid haft trista avslut. Det var ingen munter historia som tornade upp sig. Jag har tyvärr än idag kristallklara minnen av att under alla skolår alltid känna mig som en utböling och på fel plats. Egentligen är jag inte den som vanligen ältar gammalt, då jag inte tycker det ger något då det inte går att påverka, men jag tror hela mitt inre håller på med någon slags storstädning av minnen.

Det är ingen hemlighet att min skolgång var rätt usel. Jag var rätt begåvad från start och när det väl accepterades (i lågstadiet fick jag skäll för att jag löste saker för snabbt) fick jag ofta sitta och lalla eller hitta på uppgifter åt andra(!) eftersom det inte fanns mer att ge mig. Nu var jag inte direkt ett geni, men det var så långt skolorna sträckte sig på 80-talet. Det gjorde mig varken smartare eller populär och jag kände mig heller aldrig riktigt hemma då jag hade konstigt efternamn och det var uttalat klart och tydligt att jag inte hade rätt att titulera mig som svensk – vilket jag ändå strävade mot mest av allt då jag ville vara som de andra. När vi skulle gå över till högstadiet kom kulmen då klassen fick rösta för vilka som skulle gå till vilken klass, och jag hamnade förstås med de andra utbölingarna. Även om det i sak inte spelade någon roll, sved det att bli bortvald.

Högstadiet spädde sedan bara på allt detta och då kom dessutom en extra krydda med idioter som även beslutat sig för att tala om för mig hur ful jag var (med detaljerade beskrivningar) och mitt största minne av den tiden är att konstant gå omkring och vara oroad för att komma för nära någon sådan person. Jag lyckades ändå fortsätta vara duktig flicka och avslutade med skyhöga betyg – som jag inte var glad över då jag hade en trea i Gymnastik som drog ner snittet + att jag hade ett par fyror som jag ansåg var orättvisa. Håhåjaja. Men tack och lov började jag hitta en egen identitet och ÄNTLIGEN sluta bry mig om att vara som alla andra och jag började samla på mig vänner och bekanta på andra ställen i landet som var mer som jag och den känslan levde jag på.

Gymnasiet var egentligen inte SÅ illa, men nu var jag så less på byhålan jag bodde i, alla idioter som bodde där + att jag fick min första riktiga pojkvän på annan ort (inklusive vänkrets) och även om jag gick ut med ett bra betyg (jag kom ju t ex in på civilingenjörsutbildningen i Datorteknik i Linköping) var det inte helt där det borde ha varit och hade det tagit ett år till hade jag antagligen dalat totalt. Även här var avslutet taffligt, min studentbal var rena skämtet (jag fick vår mossige historielärare som kavaljer för kvällen och vi sade två fraser till varandra under hela tillställningen) och studentdagen sket jag nästan helt i (förutom lite för syns skull bara för att glädja mamma) då jag visste att det inte betydde något.

Tyvärr var jag inte så smart att jag tog ett sabbatsår därefter, vilket hade varit det enda rätta. Istället flyttade jag hemifrån till en okänd och betydligt större stad (Linköping) och min pojkvän som skulle flyttat med mig (och som var hela anledningen till att jag sökt mig dit) var tvungen att stanna kvar i sin håla ett halvår till och jobba då han inte kunde få pengar på annat sätt.

I samma veva missade jag även min uppkörning som var enda chansen för mig att hinna få körkort innan flytten, vilket är en sorgehistoria i sig. Jag valde helt enkelt helt fel körskola och fick lida för det. Idag hade det inte varit accepterat att bete sig som de gjorde (de trodde jag var en obildad värsting och behandlade mig därefter – men pengarna vill de ha). Tyvärr var jag inte taggad nog att ta tag i det i tid heller efter flytten (och jag hade inte råd heller).

Nåväl,  jag blev som bekant inte civilingenjör, jag hade inte ett uns driv i mig och att då ta steget från medioker grundutbildning ala byhåla till teknisk högskola visade sig vara mig övermäktigt. Hade jag haft drivet OCH fått liknande stöd som andra vittnade om från sina hemorter hade det kanske sett annorlunda ut, men jag tvivlar. Det blev rätt uppenbart att jag inte hade sökt utbildningen för min egen skull och jag hade heller inte alls förstått vad den innebar. Jag ville syssla med renodlad programmering, inte läsa t ex digitalteknik. Så efter ett bedrövligt studieår där jag dessutom prioriterade pojkvän + vänner och rörde mig i ganska ”intressanta” kretsar på fritiden slutade det med att jag gav upp.  Ynka 6 poäng blev det.

Därpå var jag arbetslös ett år och ”jobbade” på Datorteket som datorlärare, AF:s käcka 90-talssatsning på arbetslösa ungdomar. Åter igen stod jag och lärde andra hur man gjorde saker utan att själv ha någon utbildning i det – det verkar vara min grej. Men jag var rätt bra på det.

Nu hade jag inte tänkt låta allt mitt tidigare slit gå till spillo, så jag såg till att komma in på en ny utbildning. Egentligen ville jag läsa Datorvetenskap, men då hade jag inte fått studiemedel då den klassades som ”för lik” Datorteknik. Så det blev att byta fakultet och köra på 4 år Systemvetenskap istället efter lite tjafs med CSN.

Nu var jag motiverad (ett år med AF gör susen) och jag fann till min glädje rätt snabbt människor jag tyckte om att vara med och för första gången kände jag tillhörighet. Jag gav mig också den på att vara med på alla aktiviteter denna gång och det ledde i slutändan till en schism hemma, då min sambo inte var lika begeistrad som jag. Vi höll ut ett år, men det blev allt mer uppenbart att vi drog åt olika håll. Han hade lyckats skaffa sig ett bra IT-jobb (tack vare en bra chef som sket i vad han hade på pappret) och eftersom jag levde studentlivets glada dagar förstår jag att det skar sig. Så när jag pluggat ett år och det var dags för ny nolleperiod där JAG blev vald att vara med och hålla i det slutade det med att vi gav upp. Inte heller det var ett fint avslut, jag skickade ett mail… Ganska patetiskt. Men vi sågs aldrig, vi undvek varandra i hemmet liksom på semestern och jag var i den åldern då man är ett praktarsle av naturen. Men även om det avslutet inte var snyggt så är vi faktiskt någon form av vänner än. Jag bad om ursäkt senare i livet och vi redde ut det mesta och insåg att vi nog alltid varit mer vänner är partners. Dessutom har vi hjälpt varandras karriärer genom åren.

Som singel och student levde jag nu i 190 km/h och det var fest och plugg om vartannat.  För mycket fest om jag ska vara ärlig, vilket gjorde att min umgängeskrets förändrades något på slutet. Jag hängde då mest med ett grabbgäng som hade samma syn på livet som jag. Tyvärr insåg jag dock att det inte funkar som tjej, det fanns de vid sidan som tyckte jag var ”vidrig” och det knäckte mig. I den vevan hade jag även träffat partner nr 2, en Lundastudent från Liiidingö (med vidrig familj) som också drack åt helsike för mycket och jag brukar säga att det nog var det enda vi hade gemensamt. Jag vet inte om jag bara var trött på att vara själv eller om det var att han var så annorlunda min första pojkvän, men ett par blev vi och jag flyttade ner till honom sista året då jag skulle göra min magisteruppsats. Den gjorde jag lägligt nog på Axis i Lund så just det var en bra sak, men i övrigt vet jag faktiskt inte vad jag höll på med. Vi borde aldrig ha blivit ett par. Vi var helt olika och jag var så konfliktskygg (mitt ex och jag delade den rädslan så vi bråkade aldrig, därav lärde jag mig inte att hantera olikheter) – så jag lade mig platt för allt trams han kom med. Nu var han TACK OCH LOV snäll som så, men det var ändå sorgligt att jag aldrig sade ifrån. Som man kan ana höll det inte jättelänge mellan oss. Nu var det min tur att få jobb på Axis medan han pluggade vidare och lagom till julen gjorde han slut. Jag var ledsen ett tag, men kom över det förvånansvärt snabbt (vilket irriterade honom, haha) och jag gick in i en ny fas i mitt liv.

Nu hade jag alltså ett jobb på ett coolt produktutvecklingsföretag + att jag KÖPTE mig en fin lägenhet.  Yay mig! Tyvärr begrep jag ärligt talat inte mycket av jobbet (det var hardcore lågnivåkod, DEFINITVT inget vi lärt oss på min utbildning). Jag hade troligen kvoterats in tack vare min uppsats och det var inte jättekul att sitta där och inte fatta något, då jag var på en helt annan kunskapsnivå. De andra utvecklarna måste ha suckat mer än en gång, men de var snälla mot mig och jag kände mig faktiskt välkommen (nördar tar ändå hand om varandra). Det visade sig också att jag lärt mig att sätta upp de tekniska testerna, så jag tog tag i att Bluetooth-certifiera vår produkt och gjorde ett bra jobb och jag fick även en ny chef som förstod mitt dilemma och vi lade upp en intensiv utbildningsplan så att jag skulle få lära mig allt annat jag behövde från grunden. Tyvärr var detta samma år som IT-kraschen kom, så av det blev det arbetslöshet och åter igen ett tradigt avslut.

Men jag hade nu fått lite självförtroende + driv + ett brett kontaktnät och en som jag knappt kände rekommenderade mig för en rekryterare som fixade mig ett jobb som Teknisk säljare. Inte direkt drömyrket, men bättre än AF. Allt är bättre än AF. Med det sagt var det ett skitjobb. Ett litet företag med en obehaglig VD som övervakade allt – inklusive våra mail – och som förväntade sig att man vid varje ledig stund skulle kasta sig på telefonen och spontanringa kunder. Det som var bra med jobbet var att jag botade all min telefonskräck och jag upptäckte också att jag gillar att hjälpa folk och att jag lär mig system SNABBT jämfört med andra. Dessutom åkte vi på många konvent, vilket var kul. Men att pracka saker på folk är inte min grej, kollegorna var helt olika mig och i den här vevan levde jag ett intressant dubbelliv då jag träffat min nuvarande man och hängde med honom på helgerna. En vanlig syn var att se mig på Malmö C glida in i kostym och stövlar och fem minuter senare stå i lättare goth-mundering och 20-hålskängor.

När min prövotid var slut var de osäkra på mig än och ville förlänga den, men jag valde att tacka för mig, vilket de var förvånansvärt sura över. Jag hade redan sökt flertalet andra, mer passande jobb och eftersom jag nu också ville bo närmare min blivande man hade jag siktet på IKEA där komiskt nog min förste pojkvän nu jobbade som konsult. Han tipsade mig om att de behövde någon och jag fick ett telefonnummer till chefen där och till min förvåning fick jag komma och prata med dem och det ledde till ett jobb och en ny flytt. Det avslutet minns jag knappt ens, men det enda jag saknade var min fina lägenhet. Vännerna försvann med vinden, som de brukar.

21 år på IKEA med olika bolag och tjänster har förstås sedan haft sin beskärda del av olika känslor av tillhörighet och dåliga avslut också, men det orkar jag inte dra idag.

Nu närmar sig ett nytt avslut (39 dagar kvar att jobba i morgon!)  och antagligen är det därför jag påminns om allt detta. Jag ska inte hyckla, jag blir lite arg på mig själv, men samtidigt har alla dumma val let till den jag är idag och jag tror äntligen jag börjar förstå hur jag fungerar.

Mer om det framöver!