Det blev en oväntat emotionell födelsedag i år. Jag jobbar tillsammans med ett konsultteam av utvecklare som sitter i Stockholm och framförallt tjejerna i teamet har jag haft nära samarbete med och jag har väl varit lite av en mentor kan man säga. Det finns de som tycker att det är galet och att jag enbart ska vara en grinig kund istället, men det får stå för dem. Så har vi aldrig jobbat här innan och så kommer jag aldrig att jobba heller. Jag betalar dessutom inte deras löner och jag förhandlar inga kontrakt så jag ser verkligen inte problemet. För mig handlar det om att vi tillsammans utför ett jobb. Punkt.

Så när jag först fick ett presentkort på Moomin.com från en av dem (som dessutom tvingades lämna oss redan i januari!), följt av hemleverans av en bukett blommor senare under dagen från de andra två – då var jag redo att börja gråta. De vill också se till att vi tar avsked på riktigt och inte via Teams, oavsett hur det sker.

I samma veva fick jag också ett första potentiellt uppdragsförslag från min blivande arbetsgivare och det var intressant att se. Trots att det bara var ett par rader sade det mer om uppdragets roll än vad jag vet än idag om mitt nuvarande jobb. Det som också slog mig är hur stort det var, utan att det skrämde mig. Snarare gjorde det mig stolt, både för att jag själv reagerade så + att de tror att jag skulle kunna vara säljbar till det. Tyvärr var det totalt fel ort dock, det hade krävts veckopendling och det är jag noll intresserad av. Då hade jag rent krasst lika gärna kunnat söka jobb i den regionen och tjänat mycket mer.

Jag svarade därför tillbaka att veckopendling inte är något som jag ser kommer att fungera för mig om det inte är under en väldigt kort period, och jag fick direkt ett svar att det var fullt förståeligt och att de jagar vidare efter något som då troligen blir på distans (då vår region inte är så stor).

Vad jag egentligen vill säga med det här inlägget är att hela dagen fick mig att inse att jag är värd att bli behandlad så här utan att jag ska reagera som att det vore något extraordinärt. Både att ha människor runt mig som faktiskt uppskattar mig som den jag är och också att ha en öppen och TREVLIG dialog om vad jag vill och inte vill utan förutfattade meningar. Det kan låta som totala självklarheter, men det är just så jag INTE har känt det under en mycket lång tid nu. Vilket är ledsamt, för det ÄR många omkring mig redan nu som gillar mig och sörjer att jag ska sluta, så helt ute och cyklar är jag ju inte med mitt sätt att jobba. Men har man inte stöd uppifrån så har man inte.  Det är slut nu på att JAG ska ändra på mitt sätt att vara.

Detta får mig också att se varför jag får stresspåslag så lätt på nuvarande jobb, medan jag känner ett lugn inför det nya – trots att det är så mycket mer osäkert och nervöst egentligen.

Avslutningsvis, i morgon är det invägning 1. Jag trodde det var idag (glömde bort tidsskillnaden) och svor åt att det slog över med endast 2-3 hekto. Men invägningen startade först vid 9, så det hade inte gått att registrera ändå (jag var på jobbet den tiden). Så det känns som att det BÖR gå vägen i morgon bitti, annars får jag ta med vågen till mina föräldrar och väga mig där (ska dit efter jobbet i morgon).