Nytt år?

Nytt år?

Kommentarer 0 kommentarer

Då var det nytt år igen då! Den här gången har jag varit väldigt oengagerad, även om jag mentalt förbereder mig för att ta tag i saker.

Jag tycker det är svårt att hitta den där extra nyårsgnistan i år. Efter att ha intalat mig sedan 2019 att nästa år i alla fall måste bli bättre – och det inte har skett – så känner jag ett visst vemod. Världen brinner, de som betyder något för mig börjar bli till åren, jag blir bara tjockare och latare och jag känner mer att jag stålsätter mig inför nästa svårighet snarare än att jag laddar om för nya tag.

Med det sagt har jag haft en oerhört skön ledighet som hjälpt lite med den värsta melankolin och hopplösheten. I år tog jag ledigt alla mellandagar och det var behövligt. Först var vi ett par dagar hos mina föräldrar, sedan höll vi oss hemma och struntade i alla slags måsten fram till idag. Jag har spelat TV-spel och byggt LEGO och vi har sett mängder av filmer och bara varit. På nyår struntade vi i allt vad traditioner heter och åt tacos och sedan strudel med glass som blivit över sedan i höstas. Vi hade en champagneflaska som vi smuttade på under kvällen och på tolvslaget var vädret så trist att vi bara stack ut näsan och konstaterade detta och sedan återgick till att kolla NHL-hockey istället. Väldigt lugnt. Men som så ofta med oss vände vi ändå på dygnet och hamnade på CNN:s livesändning från Times Square, så på nyårsdagen var vi rätt sega. Det lider vi av idag då jobbet startat igen. Jag var OERHÖRT glad att jag slapp gå ut i snön som dykt upp under natten.

Jobb ja. Det som var bra med 2023 var att jag tog mig ur en jobbsituation som fick mig att må väldigt dåligt. Det är jag så glad för fortfarande. Samtidigt som det är sorgset att det skulle behöva gå så långt, men jag är inte ensam om min upplevelse dessvärre. Nya jobbet har varit intressant så här långt, det var bara lite synd att jag hade min hälsoproblematik första tiden. Är det mitt drömjobb? Nej, det kan jag inte påstå. Jag skulle egentligen inte vilja jobba alls om jag ska vara sådan. Men då måste jag göra radikala förändringar i mitt liv först, och där är jag verkligen inte än. Det som jag trivs med just nu är att jag börjar känna mig rätt bekväm på mina två arbetsplatser. Det är trevligt folk på båda platserna och nu börjar jag ha hyfsad koll på hur saker fungerar. Jag tycker fortfarande det är lite knepigt att veta vad jag ska göra om dagarna, men det tar sig. Jag inser ju hur sönderarbetad jag var på mitt förra jobb, jag måste varit en hårsmån från väggen. Aldrig igen.

Många i min närhet ojar sig över mitt resande, men jag kan inte påstå att det är så stor skillnad mot då jag reste till Älmhult dagligen. Visst, jag sover på hotell några nätter varje månad, men jag sitter ändå mest hemma och det är en rätt ok balans. Det hjälper att jag gillar att bo på hotell. Tyvärr är det inte så lyxigt, mest irriterande är att jag inte har en vattenkokare – det hade varit hjälpsamt. Det finns att låna i receptionen dock, men det är ju bökigt. Några undrar alltid om jag inte vill prova övernattningslägenheten istället, men det kommer inte hända. Jag gillar hotell som sagt.

Sedan vet jag ju att detta är temporärt. Mitt kontrakt går ut efter sommaren och det kan mycket väl vara så att de då inte ser behov av mig längre – sparkraven är rätt tydliga och de satsar hårt på att anställa istället för att ha konsulter. Dessutom vet man aldrig om de ändrar kontorsdagar igen och det kommer jag inte bara att acceptera välvilligt, skulle t ex fredagar bli aktuella igen skulle det vara mycket negativt för mitt välbefinnande då det är veckans viktigaste dag för mig och min man. Jag tänker inte heller hålla på att resa i all oändlighet såklart. Men just nu går det bra och jag hinner fundera på vad som är viktigt för mig + passa på att få mer erfarenheter på köpet. Planen är att gå lite kurser i år, har bokat in en hittills. De går utanför arbetstid, men leder oftast till certifiering och om man klarar den utgår en monetär bonus.

Jag håller också ögonen på jobbmarknaden. Tänker inte göra samma misstag som innan där jag lallade på i min ”trygga” värld utan att ha koll på hur marknaden förändrades. Jag har noterat på sistone att det söks allt mer projektadministratörer, det tror jag egentligen hade passat mig rätt bra. Hålla ordning och reda utan att behöva sälja in så att säga.  Men jag undrar hur löneläget ser ut på en sådan tjänst, antagligen inte så hög. Vi lever i en värld där proffstyckare premieras över problemlösare. Det stör mig.

—

Vikten är katastrofal nu. Det är inte en fråga om att jag borde ta tag i det, jag MÅSTE. Jag mår inte alls bra av att vara så stor och jag känner mig stel och klumpig och dessutom skitful. Så varför gör jag inget åt det? Varför lever jag i detta limbo? Jag har en femårskalender där man svarar på en fråga om dagen och igår såg jag att för ett år sedan skulle jag ta tag i mitt liv. 365 dagar senare har jag istället gått upp ännu mer i vikt och tappat alla rutiner för motion. Men jag vägrar snyfta mer om det, nu är det så det är och förra året hade andra utmaningar som jag tog tag i. Det går inte att attackera på alla fronter trots allt.

Jag har en liten idé om hur jag ska gå till väga. Hade tänkt skissa på en plan under ledigheten, men gav blanka tusan i det då jag insåg att jag behövde total vila från alla slags måsten.

Jag tror på att börja i liten skala och att inte göra det ensam. Min man är en underbar motivator och vi är bra på att peppa varandra. När det gäller motionen passade jag på att utnyttja mitt friskvårdsbidrag till att bli medlem i Träningsklubben. Har hunnit med två pass hittills, och jag funderar på att göra upp ett träningsschema så att jag får lite fart på mig själv innan rutinerna är på plats igen. Jag tänker att jag kör två pass med klubben i veckan och så två kortpass (t ex kettlebells och cykling) utöver det. Målet är att dyka upp på mattan så att säga. Jag vet hur duktig jag blir när jag väl fått upp farten, längden spelar mindre roll. Dessutom är jag ute efter energieffekten + att träna upp rörligheten. Lite piggare, lite rörligare. Tiden har jag,  jag ska bara få mig själv att fatta det också.

När det gäller maten är det alltid ett frågetecken. Jag vet ju vad jag gör fel idag. Alldeles för stora portioner, jag äter fast jag inte är hungrig och jag äter massor av onödiga saker mest för att jag kan. Så min tanke är att minska på portionerna och samtidigt träna på att lämna kvar mat på tallriken när jag är lagom mätt. Det låter så dumt att man ska behöva träna på det, men det är så jag är och som min ätstörning har gjort mig. Min förhoppning är att det ska leda till att jag så småningom ”lär” mig vad en portion innebär för min del. Jag är en stillasittande kvinna i medelåldern, jag har inget högt energiintag. Vilket min kropp envist försöker förklara gång på gång.

Utöver mindre mat är det skräpstopp för ett bra tag nu. Jag tror egentligen inte på förbud, men just nu är läget som det är och om jag ska ha en chans att programmera bort överätandet måste jag göra det lätt för mig. Det är inget jag ser som en stor uppoffring, även om det kan låta kaxigt. Jag har nämligen väldigt sällan direkta sug numer. Jag bara äter på som en maskin och då blir det mesta rätt äckligt egentligen – vilket jag ska dra nytta av nu. Jag gillar att utnyttja mina svagheter och vända dem till styrkor. Det är lite som en mental ozempic!

Vad jag INTE ska göra är att börja planera och laga massor av supernyttig mat. Utöver vikt och motion så är ekonomi en sak jag också vill ta tag i lite mer i år och jag behöver inte handla hem en massa dyr ”dietmat”. Vi äter redan hyfsat, problemet är att vi äter för mycket och för ofta.

Så enkelt och ändå så svårt. 🙂

 

 

 

Dum spiro, spero

Dum spiro, spero

Kommentarer 1 kommentar

”Så länge jag andas, hoppas jag”

Hittade en bortglömd bok i morse i lådan till nattduksbordet. Den heter Matmyten och är skriven av Tim Spector och handlar om vikten av att ha en tarm som mår bra och att dieter suger röv (mina ord, inte Tims). Jag läste om några kapitel och blev väldigt peppad att fortsätta.

Jag antar att detta är ett av flera små friskhetstecken, i natt låg jag och funderade lite på vad jag skulle uppskatta att ha med mig att äta på hotellrummet. Jag behöver något som är vettigt men också inbjudande. Jag är just nu inne på någon slags sallad med risoni, bad faktiskt ChatGPT om ett recept (hehe) som lät riktigt gott. Jag tänker mig risoni med dressingen som beskrevs, lite sojabönor och tomat, kanske lite ruccola eller kål och så något protein till.

Jag funderar även på hur jag ska få ner mina kolhydrater. Jag är inte rädd för dem, men det är något jag älskar att överäta och det blir alldeles alldeles alldeles för mycket bröd idag. Jag vet ju så väl att jag inte kan eller bör äta bröd i den mängden. Ändå gör jag det och har gjort så länge nu, dels för att det är så enkelt, dels för att det är gott och lätt att pressa ner. Rebellen har fullkomligt tagit över huvudet sedan länge och dansar tango därinne med ätstörningsdemonen. Det är ett faktum. Jag vill ha ut dem nu.

Vad jag vet INTE fungerar är att börja strama åt och köra med typisk dietmat. Då kommer rebellen att ta över så fort jag går mot hotellet och kroppen är frusen, trött och hungrig. ”Usch så äckligt och det är såååå synd om oss. Kolla på foodora istället, mums mums”. Varpå demonen hejar på. Alternativet att gå till affären en bit bort är ännu värre, då tar demonen över helt. Vad jag behöver är en trevlig måltid i väskan + lite extra tilltugg till kvällen som inte är en excess av skit. Jag vet att det går, jag har alltid varit en knäppis när det gäller sug (jag kan få cravings på gröna bönor i burk liksom). Jag tror också att om jag tillåter mig att vara lite busig, med betoning på lite, så kommer jag att lugna ner mig av gammal vana. Jag har redan märkt att på vägen hem handlar jag gärna en chokladbit i tron att jag behöver något sött på tåget, men den ligger nästan alltid kvar i väskan. Det är så jag fungerar, när jag vet att det finns tappar jag intresset.

Tyvärr har jag i alldeles för många år nu bara ryckt på axlarna åt allt och helt tappat kontakten med mitt kloka jag. Jag skyller gärna på att jag är trött eller att det är synd om mig. Två urusla ursäkter. Just för att jag är trött behöver jag ju bra mat och just för att jag tycker att det är synd om mig behöver jag pepp och bra energi så att jag kan fokusera på sådant som gör mig glad. Som att virka, skriva, doodla, läsa, följa en bra serie, leta ny bra musik osv.

För ungefär en månad sedan var vi på en spelning i Helsingborg, det var en liten ”Italo disco”-festival. Jag tänkte väl mest att det var en kul grej, men faktum var att jag blev som pånyttfödd, i synnerhet tack vare första akten (Tobias Bernstrup). Vi har sett några av hans artistiska videos innan (min man är en klippa på att hitta bra musik) så jag visste att jag skulle gilla det, men han tog mig med storm. Så på måndagens tågresa struntade jag i att leta ljudbok och lyssnade istället på de plattor mannen köpt av Tobias på plats + satt på bandcamp och handlade låtar vi inte redan hade. Jag blev så rörd att jag nästan grät. Plötsligt var jag mitt gamla jag igen, hon som älskar bra musik. Och det har faktiskt hållit i sig ganska bra, jag försöker använda mina sociala medier mer till att hitta bra tips på musik än att bara sitta och flippa. Plus att jag och mannen bokar konserter till höger och vänster. Musik är viktigt för mig på många olika plan. Nu vill jag inte gärna klippa ner mina powernaglar (de har varit urusla under tiden jag varit sjuk), annars hade jag blåst dammet av gitarren också.

Mina hörlurar går alltså varma nu och i måndags läste jag en bok samtidigt som jag lyssnade på mina nyinköpta skivor med Marc Almond. Det var också en evighet sedan jag läste en skönlitterär bok sist, jag blev så paff när jag städade på mitt hemmakontor och hittade en kartong med allsköns titlar som jag handlat innan i år (antagligen).

Igår fick jag plötsligt reklam för Yazen i mitt flöde, jag blev lite nyfiken då jag inte riktigt kom ihåg vad det var för slags dietföretag. Det är ett företag som ordinerar läkemedel, dvs man startar med ett blodprov och får läkarordination baserat på resultatet. Rent krasst betalar man alltså dem för att få Ozempic eller motsvarande utskrivet (de hävdar att de har mycket mer att erbjuda än så – naturligtvis – men låt oss vara ärliga). Jag är nyfiken av naturen så jag kollade runt en del och jisses vilken marknad det är nu. Jag kan förstå förtjusningen, det får dig att tappa sötsug och aptit och gör att du kan fokusera på att ställa om ditt liv utan att behöva slåss med hunger och sug. Men att ta sprutor(!) för 2000 i månaden och riskera att må illa konstant och ha knasig mage känns inte som något jag vill göra, allra minst med tanke på alla mina bekymmer under hösten. Snarare ger det mig mer driv att lyckas få bukt på mina demoner själv.

Jag tänker som så att det inte är sugen i sig som är mitt största bekymmer. Jag kan gå länge utan att tänka på mat och snask om det är så och jag kan fasta utan att gå under och så vidare. Det som jag fastnat hårt i är egentligen en del av min ätstörning – jag äter för att jag kan, snarare än för att jag vill. Med det menar jag att jag äter utan att alls koppla in magens önskemål. Jag kan alltså äta massor utan att ens vara lite hungrig. Det är ett sjukt beteende och det är nu värre än någonsin. Med det sagt, jag har varit med om det förut så jag är inte ovetande om lösningar. Men jag måste ha orken att vända på den skutan.

Tyvärr har det ofta varit så med mina viktminskningsförsök att jag tagit hjälp av t ex VV för att få ett (nytt) ramverk att följa. Jag har aldrig riktigt fått till det på egen hand och varför det är så behöver jag lösa. Jag tänker inte skaffa en enda app till, det är verkligen inte lösningen. Inte heller att logga saker, jag blir bara stressad av det.

Jag behöver hitta rutiner och att vara öppen med vad jag vill. När jag började med VV 2010 var jag oerhört öppen med att jag ville gå ner i vikt och det gjorde att jag inte smög i skuggorna som jag alltid gjort innan. Det var oerhört läskigt, men nyttigt för mig och en stor del i att jag faktiskt hittade en väg som fungerade. Men det var då. Idag är jag mer öppen av naturen, jag har inga problem att tala om vikt, viktproblem och det faktum att jag är tjock igen. Så det är inte bara att börja skandera att jag ska ner i vikt. Men det är en liten hjälp i alla fall och förhoppningsvis kanske jag hittar någon som vill gå in djupare på det.

En annan framgångsfaktor från 2010 var att jag hade min blogg på VV. Nästan dagligen skrev jag om mina tankar och fick massor av respons och det gjorde att jag inte tappade fokus. Det kan låta tramsigt, men man ska inte underskatta det. Det är en sak att erkänna för sig själv att man tappat konceptet, en helt annan att göra det för folk som följer det man gör. Tyvärr. Jag tror att det är därför jag gillar gruppträning också, jag ger helt enkelt inte upp lika lätt då. Elaka tungor skulle säga att det är löjligt av mig, men jag tror det är en rätt mänsklig aspekt. Jag har ju också alltid velat passa in sedan jag var barn (utan gehör), och även om jag idag är trygg i mig själv är mat och motion en känslig del där jag fått ta mycket skit som yngre.

Med det sagt är jag inte en lallande fåne som är beroende av andra människor, verkligen inte! Jag har tränat helt på egen hand i åratal och kan driva mig själv framåt – mitt löpningsrekord satte jag helt ensam. Men jag saknar ändå den där känslan av att ha en tillhörighet, att vara en av de som tränar, att få ett trevligt hej både från den supertränade tjejen och den äldre damen i omklädningsrummet. Osv. För mig är det stor skillnad att gå till ett gym och att träna hemma. Och naturligtvis är det möjligt att lösa det om jag vill. I början av året gnölade jag om att det var jobbigt att resa till jobbet, nu pendlar jag längre än någonsin utan att knota.

Men jag tar det i etapper, för nu är lunchträningen på jobbet mitt första steg. Kanske jag skaffar något kort på Friskis innan året är slut också.  Men inte mer än så.

Nummer ett just nu måste vara kosten. Jag kan inte fortsätta som jag gjort och jag kan inte ta skydd under ätstörningen heller. Jag måste hitta en balans i vardagen som jag trivs med och mår bra av. Jag har inte oceaner av tid längre att fixa och trixa, jag behöver enkla lösningar. Och de finns ju. Titta bara på alla överviktiga män som börjat ta hand om sig. Inte fan står de och lagar tusen avancerade rätter i köket.

En sak som kom till mig i natt är att slänga in ett gäng kycklingfiléer i ugnen med favoritkryddorna och äta med haricots verts och lite sallad. Gott, enkelt att förbereda, bra att frysa, enkelt att slänga ner i en matlåda och ta med sig och värma. Sådana recept behöver jag skaka fram fler av. Ett annat bra livsmedel är ägg, det går ju att göra massor av enkla  och goda saker med ägg och fördelen är också att jag undvikit dem under hösten pg av mina magproblem så jag är inte less på ägg – tvärtom.

Så möjligheterna finns där.  No Retreat, No Surrender. Just Do It. Choose Your Destiny. Carpe Diem.

Non ut edam vivo, sed ut vivam edo – ”Jag lever inte för att äta utan äter för att leva”

Spinnande!

Spinnande!

Kommentarer 0 kommentarer

Då har jag testat spinning för första gången! Lite klurigt att ställa in cykeln rätt, jag tror jag skulle haft sadeln mer bakåt då lår och rumpa ville slå i när vi skulle stå upp + att knäna tog lite stryk. Det är säkert en vanesak också. Bra motion hur som helst.

Dock var det segt att stiga upp tidigt och resa en dag till, jag hinner ju inte landa. Av den anledningen hade jag heller inte lunch med mig, det fanns ingen ork att ens fundera på det igår. Jag hade naturligtvis kunnat handla något efter passet, men jag hade ingen lust. Dels var jag inte hungrig, dels lovade jag handla hem subwaymat idag och då kan jag inte moffa fet lunch också.

Jag vet att folk tjatar om att man måste äta när man motionerar, men jag har mitt sätt och kalorierna kommer att ramla in oavsett. 😄

Idag åt jag rejäl frukost på inrådan av kollegan som höll i passet, men det funkar inte riktigt för mig. Då blir det snett efteråt som nu plus att jag mådde lite illa. Jag föredrar att känna hunger efter passet och äta av den anledningen. Jag vill inte äta förebyggande, jag är inte elitidrottare. Jag är en fet tant utan rätt hungersignaler och med en ätstörning som söker varje ursäkt för att moffa. Jag behöver äkta hunger.

En doft av mitt gamla jag

En doft av mitt gamla jag

Kommentarer 0 kommentarer

Just nu känns det… bra. Jag börjar allt mer hitta tillbaka små fragment av mitt riktiga jag och sakta vända tillbaka.

På gott och på ont, ätstörningen kom naturligtvis och krävde utrymme så fort jag släppte på oron och garden. Men så kommer det alltid att vara, huvudsaken är att den inte får fäste under längre perioder.

Igår var jag på gruppträning på lunchen med ett gäng kollegor. Jag var lite nojig innan. Dels för att jag inte gillar hur jag ser ut, dels för att jag tappat så mycket ork och balans. Men jag har inget att skylla på, jag tog det viktiga steget att sluta gömma mig 2010 och det lever jag på än idag. Gott så.

Det var ett bra pass, lagom utmanande för min nuvarande status och det var skönt att se att min rörlighet ändå är hyfsat intakt än. Dessutom var det roligt att träna i grupp igen och att se kvinnor i olika former och skepnader inne på gymmet. Jag hör hemma med dem.

Nästa vecka är det spinning på schemat, en av kollegorna instruerar. Jag har aldrig testat det. Egentligen hade jag bestämt mig att strunta i det då det dels är på onsdag (jag kommer hem sent på tisdagar nu när jag pendlar till Norrköping och vill helst sova ut dagen efter) och dels går det ett intressant webinarium samma tid. Men efter igår har jag tänkt om, jag vill verkligen utnyttja detta så mycket som jag kan nu.

Igår eftermiddag kände jag mig så härligt ”uttömd” efter träningen, kroppen var så glad och hungrig på allvar. Jag fick handla mat på hemvägen då jag nästan darrade och det dög inte med vad för skit som helst heller. Ätstörningen hade inte en suck. Jag kunde inte ordna det min kropp allra helst ville ha, men vi hittade en kompromiss och efter det var vi båda nöjda.

Jag slängde sedan ihop en kesogratäng till kvällen, som jag först tänkte strunta i då jag var nöjd för dagen efter mitt extramål, men så kände jag ändå en kvällshunger senare och åt en bit. Helt ok experiment, typisk lunch för inaktiva dagar.

Jag säger inte att jag är helt tillbaka, det kommer att ta lång tid inser jag. Men jag känner doften av det nu och det är stort i sig.

Leve levern!

Leve levern!

Kommentarer 2 kommentarer

Der var ett tag sedan jag skrev här och đet är medvetet. Jag har väntat på en slutlig diagnos av mina dåliga levervärden och det har tagit ett tag.

Läkaren ringde mig sedan på eftermiddagen då jag var i Söderköping i början på september och ville ha in mig akut för nya prover. Efter lite diskussion och efter att hon konsulterat en specialist kom vi fram till att eftersom jag inte hade smärta vågade vi avvakta tills jag var hemma igen och eftersom det då var helg betydde det måndag morgon.

Så jag var rätt låg i Söderköping då jag fått order om att åka in superakut om jag fick ont i magen eftersom det i så fall krävde operation (gallsten eller inflammation i bukspottkörteln)

Som tur var hade en i teamet erfarenhet av krånglande galla etc och hon lugnade mig med att den smärtan inte gick att missa och hon tipsade om föda att äta och undvika för gallans skull.

Jag kom hem helskinnad och var rätt låg även under helgen, då jag inte kunde släppa tanken på det värsta. Jag känner så många som gått bort i bukspottskörtelcancer – som har samma symptom.

På måndagen tog jag nya prover på VC och fick även en remiss till röntgen dagen efter. Proverna hade gått ner lite, vilket förstås kändes bra ändå.

På röntgenavdelningen på Hässleholms sjukhus kände jag mig liten igen, i synnerhet då jag satt och väntade med en kanyl i armvecket. Men röntgenassistenten var snäll och talade om att när hon sprutade in kontrastvätskan så skulle jag känna mig varm och som om jag kissade på mig – vilket stämde väl.

Därefter var det bara att vänta igen. När telefonen ringde dagen efter tog jag ett djupt andetag och stålsatte mig.

Min läkare inledde med att hon hade positiva nyheter åt mig. Det enda som syntes på plåtarna var små gallstenar och något litet på livmodern – båda sakerna var normala för en kvinna i min ålder. Inga tumörer eller liknande. VILKEN LÄTTNAD!

Däremot ville de fortfarande veta varför min lever var ledsen och jag blev nu remitterad till gastrokonsulten som hon varit i kontakt med.

Så nya tider på nytt sjukhus (CSK i Kristianstad). Först fick jag ta prover, dagen efter hade jag tid hos gastrokonsulten.

Proverna fortsatte gå åt rätt håll + att jag fick ta en drös till. Jag har blivit lite av en expert på alla blodmarkörer, haha.

Jag googlade loss och det visade sig att jag och specialisten hade samma slutsats (vilket även VC-läkaren varit inne på) – jag hade fått en reaktion på Hericillinet jag åt för min inflammation i somras efter getingsticket.

Han kände lite på min lever och allt var bra så vi bestämde att jag tog en runda prover till för att se att de var på grönt så att säga och så hördes vi på telefon efter det.

Naturligtvis lyckades jag bli förkyld direkt efter det, så proverna var fortfarande över gränsen, om än fortsatt förbättrade så vi bokade in en runda till.

Så i torsdags morse var jag och tog femtioelva blodprover för femte gången. Det är tur att jag inte är spruträdd.

I fredags ringde gastrokonsulten igen och eftersom allt nu var ok så är ärendet avklarat och jag skrattade lite åt att han påpekade att jag säkert redan sett det själv (jajamen). Han förklarade även att min lever inte får några men av detta och att jag aldrig ska ta Heracillin igen. No shit. 😄

Jag kommer heller aldrig ta Alvedon igen om det inte är absolut kris.

Pust. Jag är glad att ha en diagnos och att det var något så fånigt som läkemedelsreaktion. Jag som alltid skytt läkemedel, snacka om att få vatten på min kvarn.

Gällande mitt eget ansvar så har jag nu även fått ”bevis” på att min alkoholkonsumtion inte är någon fara med alls.

Vikten har till min förvåning inte ens omnämnts, men det är ju självklart att jag och levern mår bättre om jag går ner, så det ska jag ta tag i nu på allvar.

Ätstörningen vågade jag aldrig nämna lite dumt nog, men den har inte haft en suck på sistone och så ska det förbli.

Jag hoppas och tror att jag nu ÄNTLIGEN kan få fokusera på att må bra. Det känns verkligen i kroppen att det har vänt. Sedan inflammationen bröt ut i slutet på juli har något hela tiden känts obehagligt med kroppen – och det är jag så klar med nu.

Inte kul att vara ny på jobbet på två ställen heller och ha detta över sig. Men jag har varit öppen med det.

Nu hoppas jag få gnälla över mer vardagliga saker framöver!

I händelse av min död

I händelse av min död

Kommentarer 1 kommentar

Morbid titel. Jag håller på att lyssna på Lena Philipssons bok med samma namn och är uppriktigt förvånad över att vi har så många likheter. Jag har aldrig varit ett fan själv, men min bästis på lågstadiet plågade mig med hennes musik. 🙂 På äldre år har jag insett att hon har en humoristisk ådra jag uppskattar och jag behövde en ljudbok att lyssna på.

Lite allvar är det bakom titeln också, till sist kunde jag inte ducka längre och igår var jag på Vårdcentralen och tog prover då jag nu har en galen klåda i kroppen sedan en vecka tillbaka. Fick tala med en mycket trevlig läkare som verkar mån om att lösa problemet. Provresultaten är nu klara och jag har förstås kollat in dem och de ser ju inte jätteroliga ut sett med lekmannaögon då jag förstås googlat mig blå på mina symptom ett bra tag nu och jag vet vad proven kan indikera om det är det värsta på kartan. Men samtidigt finns det mycket annat som kan vara orsak och jag tror ju någonstans ändå mest på att det är mitt osunda leverne som till sist satt sina spår. Ätstörning, alkoholvanor och fetma är alla misstänkta bovar i mitt huvud – och de går att ge sig på. Jag väntar med viss oro på att läkaren ska ringa mig, jag försöker att inte självdiagnosticera mig. Jag har tills dess fått antihistamin för klådan, som fungerar hyfsat, tyvärr gör det mig supertrött också.

Naturligtvis ska jag resa iväg i morgon bitti till Söderköping för planeringsdagar med teamet i Norrköping och kommer hem på fredag kväll.  Dessutom ska jag till Norrköping igen måndag-tisdag. Varför ska man alltid må dåligt då det är som mest olägligt?

Slutnojat för stunden.

Magstrul och tågstrul

Magstrul och tågstrul

Kommentarer 0 kommentarer

Bara för att jag var så positiv i torsdags så kom förstås ett bakslag på fredagen. Min mage var allt annat än medgörlig och jag hade ingen aptit då allting jag åt stockades upp. Korkat nog drack jag konjak på det i hopp om att det skulle väcka liv i mig lite, men det gjorde det hela än värre och i lördags var det hemskt. Jag låg mest i sängen eller satt i soffan och kved. Jag tvingade ner två ostmackor för att få något i magen (hade inte ätit sedan fredag lunch) och på kvällen åkte mannen och köpte pizza åt oss. Tyvärr var de inte så goda och bitarna jag åt åkte jojo resten av helgen. I söndags försökte jag kurera mig med allsköns medel jag har hemma, men jag insåg ganska snart att problemet inte var förstoppning som jag trott utan snarare dålig magaktivitet. Så nu har jag beställt probiotika för att se om jag kan hjälpa magen lite mer.

I natt satte dock medlen jag tagit in en offensiv och det blev en hel del toabesök. I morse gjorde det fortfarande ont, men det var inte alls lika spänt längre så jag HOPPAS detta var kulmen nu för denna gång. Idag har jag varit försiktig och skippat kaffe och liknande.

Idag har jag också varit i Norrköping och hälsat på min nya uppdragsgivare för närmaste tiden framåt. Mycket info att ta in och eftersom säkerhetsklassad dator krävs var det en hel del pill med att få igång saker och allt är nog inte löst än heller. Men det får ta den tid det tar tänker jag. På torsdag åker jag upp igen och börjar på lite mer allvar, då resten av teamet också är på plats. Tills dess ska jag gå lite obligatoriska utbildningar och annat.

Naturligtvis fastnade tåget i Linköping nu och det låter som att vi blir sittande här en bra stund (minst två timmar) då det varit någon olycka i närheten. Så det blir sen och antagligen krånglig hemkomst idag. Suck. Just pendlandet ser jag inte fram emot i höst.

Har bokat en taxi till nästa måndag morgon, det ska också bli spännande att se om det fungerar. Jag har inga höga förväntningar.

Nåväl, hinte mycket jag kan göra åt eländet i nuläget. Jag är tacksam att magen är lugn för stunden.

Kuddar, kavajer och kycklingnudlar

Kuddar, kavajer och kycklingnudlar

Kommentarer 0 kommentarer

Idag har inte magen gnölat och jag har druckit kaffe så jag håller tummarna.

Torsdagar är det som sagt frukost på kontoret och idag var jag förberedd och kom hungrig, vilket ledde till att jag fortfarande var mätt när det var dags för lunch. Tji havregrynsgrötsivrare, man kan tydligen bli mätt på frallor också. Min plan var annars att äta lunch ute idag, men eftersom jag var så mätt valde jag helt sonika att skippa lunchen helt och istället passa på att gå och strosa i affärer lite.

Jag var egentligen ute efter en huvudkudde, men hittade bara soffkuddar som antingen var onödigt stora (och dyra) eller för tunna. Jag vill ha en extra kudde som jag kan ha i sängen när jag läser + att den kan extraknäcka som gästkudde (även om vi nästan aldrig har gäster). Helst vill jag ju klämma på den innan köp, men det ser svårt ut att lösa, de kuddarna som fanns var förpackade och det fanns inga lösa exempel. Så det blir väl gamla hederliga nätet som vanligt då.

Hittade sedan ett läppglans som jag tyckte mycket om, men jag fattar ju aldrig hur man ska handla sådant (ska man ta själv i lådor eller ska man be om hjälp?) och det var ingen i närheten, så jag noterade märket och struntade i det. Kollade på nätet nu och det kostar 470 kr, så det tål att tänkas på om det faktiskt är värt det.

Till sist hittade jag i alla fall något att handla rent fysiskt, en snygg kritstrecksrandig kavaj på Lindex. Jag fick ta största storleken och även den var aningens på gränsen, men den sitter riktigt snyggt och inget säger att man måste stänga den. Velar fortfarande om kavajen på Bonprix, då den var så härligt lös och ledig, kanske jag skulle testa den i en mindre storlek också. Fast helst hade jag sett att returen gick genom först.

På vägen hem sedan passade jag på att testa kycklingnudlarna på stället som alla kollegor handlar på och det var väl värt det! Extra kul att det höll sig varmt, trots att det tar en timme hem. 🙂

Gott och blandat

Gott och blandat

Kommentarer 0 kommentarer

Min mage fortsätter bråka och jag försöker att dra ner på kaffe och kolsyra – vilket då gör att jag är jätteseg istället då jag är koffeinjunkie. Jag hoppas den lugnar sig snart. Idag är det mer åt det förstoppade hållet, vilket gör att jag inte vågar hjälpa den på traven då jag sitter på kontoret, haha.

Magen har fått utstå mycket senaste månaden så jag klandrar den inte, men jag blir lite nojig just över magbekymmer som jag inte känner igen, då det varit så mycket otäckheter runt mig gällande just det. Jag är egentligen inte den som nojar över livshotande sjukdomar i parti och minut, men jag är så frånkopplad min egen kropp nu att jag inte vet vad som är normalt längre. Jag älskar inte att bli äldre när det gäller kroppsliga förändringar.

Jag är i alla fall glad över att jag faktiskt masade mig upp på cykeln igår vid nio på kvällen och körde mina 20 minuter. Just nu handlar det mest om att hålla det jag lovar och få in rutinen, sedan om det inte blir mer än 20 min så duger det finfint. Jag har tack och lov fått tillbaka vardagsmotionen nu i och med nya jobbet och det gör en hel del.

I helgen var jag verkligen inte hälsosam, dels var jag väldigt stillasittande och dels hade jag köpt ett BERG av lösgodis som jag åt av både lördag och söndag och det har säkert också en del i min onda mage. Jag VET att gelegodis inte gör mig något gott alls, ändå ballade jag ur och tillät mig. Dumt, men det är tuggat och klart och nu får det baske mig dröja LÄNGE innan det inhandlas igen.

Därför var jag ändå lite förvånad att vågen idag bara visade ett hekto upp, det tackar jag min nya vardag för.

Räknade idag på vilken biljett som bäst gynnar mig framöver när det gäller mina resor till och från kontoret och som vanligt så finns det inget alternativ som är riktigt bra. Fördelen är dock att eftersom jag numer reser inom Skåne så kan jag köpa flexbiljett 10/30, vilket då är tio dygnsresor som måste användas inom 30 dagar. Det ser ut att vara det mest prisvärda alternativet. Periodkortet på 30 dagar är annars smidigast, men eftersom jag varken reser på helger eller mån-tis, så måste jag utnyttja resterande dagar till max om det ska löna sig – och det ser jag inte att jag kommer göra. Dels kommer jag ju att resa mycket som det är, dels utgår jag från att det blir en hel del onlinemöten och då vill jag personligen gärna sitta ifred.

Om dagarna så plöjer jag olika utbildningar, det är roligt att höra hur det borde fungera och jag kan inte låta bli att dra paralleller till mitt förra jobb. Samtidigt vet jag väldigt väl att den agila metoden ute i verkligheten inte fungerar som i skolböckerna – långt därifrån. På förra jobbet försökte de pressa in det agila tänket ovanpå den gamla vattenfallsmodellen, vilket inte är ovanligt. Ledningsgrupper brukar genast snappa upp att agila metoder ger snabbare resultat – men missar att det innebär att hela processen måste ändras, inte bara själva utvecklingsteamets del. Det gör att utvecklarna kodar mycket i blindo då det inte finns någon motpart förrän det är för sent. Plus att förväntningarna på det faktiska resultatet blir tokiga. Av den anledningen var jag länge motståndare till agila metoder, sedan gjorde jag som jag brukar och anammade det på mitt sätt. Roligt är att nu när jag uppdaterar mig på det senaste inom området så inser jag att de har ändrat på en del och gått mer åt det håll jag vill. Dvs mer flexibilitet.

Uppblåst

Uppblåst

Kommentarer 1 kommentar

Urk. Har en hemsk känsla idag av uppblåshet och rejäl svullnad över magen. Hade liknande känsla igår för ett tag och jag ser en gemensam nämnare. Båda gångerna kom det kort efter jag tagit min kollagenshake. Jag har tagit den varje morgon under lång tid, men halkat av vanan ett bra tag (flera månader) och hade tänkt komma igång nu. Frågan är om det är kollagenet eller äppelcidervinägern. Jag misstänker det senare. Min mage gillar säkert inte alls syra just nu.

Må Bra (som jag egentligen inte ser som någon större trovärdig källa) bekräftar för övrigt mina misstankar: https://www.mabra.com/halsa/8-otrevliga-biverkningar-du-kan-fa-av-appelcidervinager/6518960

Jag ger således upp vinägern nu (kan använda resten till flugfällor), har ändå inte sett några fördelar med den. Började enbart för lymfsystemets skull och det finns bättre metoder för det. Kollagenet tror jag ärligt talat inte på heller. Det är bara en onödig stressfaktor på morgonen.

Fick en inbjudan till synundersökning i slutet på september som jag vill boka om, men absurt nog finns det bara en enda ledig tid utöver den jag fått som inte heller passar (det går bara att boka en månad fram). Jag lutar åt att byta stad faktiskt, Synsam i Kristianstad ligger jättenära kontoret och det är ju betydligt enklare att gå dit när jag är på plats. Men först behöver jag få lite mer koll på mitt uppdrag och vilka tider jag ska undvika.

Fick veta igår att teamet ska ha två planeringsdagar i början på september på ett till synes trevligt hotell, så det blir en intensiv vecka med tre dagar hemifrån. Men det är bra att ha sådant i starten, så hinner jag lära känna folket mer.

Igår körde jag ett pass Weight Plate via Teams, tyvärr kommer jag väl inte ha så mycket mer chanser till att vara med framöver då det är på måndagar och då är jag i Norrköping. Därför passade jag på igår. Utöver det har jag dragit igång med innecykling igen (tack vare mannen), har som plan att fortsätta mina 20 minuters pass då det är tillräckligt ”lite” för att få plats med oavsett hur dagen ser ut. I fredags körde jag två pass efter varandra då jag hade extra tid, det är ett annat plus med just det tidsspannet.

Igår skickade jag iväg en retur till Bonprix igen, inte en favoritsyssla. När de hade kampanj beställde jag två kavajer + en klänning nu till hösten, men klänningen satt riktigt illa och den ena kavajen drunknade jag i. Jag vågar heller inte beställa om den innan jag sett att returen gått genom, litar inte på det företagets returhantering ett skvatt. Så irriterande att jag inte kan anmäla kreditkortsbetalning istället, det hade varit så mycket enklare. Jag borde såklart inte handla alls av dem (som jag lovat mig själv mer än en gång), men de har ofta plagg jag gillar och i bra storlekar – när man träffar rätt. Just kavajer är ett gissel, vanligtvis är de för små över axlarna och i ärmarna, så jag var lite förvånad att denna var så pass stor. Den var fin i övrigt, sedan har jag inte riktigt bestämt mig för om den är så pass fin att jag vill/orkar riskera att prova en mindre storlek. Jag har även noterat att klädaffärerna börjar ta in kavajer i sortimentet nu. Är ute efter en enkel modell som jag kan ha som alternativ till kofta. Jag har koftor till förbannelse och älskar dem, men de håller tyvärr rätt dåligt. Noppiga koftor vill man ju helst inte ha på kontoret.